En spökstad

av Esaias Tegnér

Jag stod på höjden av min levnads branter, 
Där vattendragen dela sig och gå 
Med skummig bölja hän åt skilda kanter; 
Klart var där uppe, där var skönt att stå. 
Jag såg åt solen och dess anförvanter, 
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå; 
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig, 
Och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt 

Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast; 
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, 
Och sol och stjärnor mörknade i hast; 
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt, 
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast, 
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne, 
Allt mod, all glädje vissnade där inne.

Vad vill mig verkligheten med sin döda, 

Sin stumma massa, tryckande och rå? 
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda! 
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå! 
Och själva dikten! Dess lindansarmöda, 
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå. 
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen, 
Lös-skummande från ytan utav tingen.

Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa, 

Guds avbild du, hur träffande, hur sann! 
Två lögner har du likväl till att visa, 
En heter kvinna och den andra man. 
Om tro och ära finns en gammal visa, 
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann. 
Du himlabarn! hos dig det enda sanna 
Är kainsmärket, inbränt på din panna.

Ett läsligt märke av Guds finger skrivet 

Vi gav jag förr ej på den skylten akt? 
Det går en liklukt genom mänskolivet, 
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt. 
Den lukten är ur graven, det är givet; 
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt. 
Men ack, förruttnelse är livets anda, 
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.

Säg mig, du väktare, vad natten lider! 

Tar det då aldrig något slut därpå? 
Halvätne månen skrider jämt och skrider, 
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå. 
Min puls slår fort som i min ungdoms tider, 
Men plågans stunder hinner han ej slå. 
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta! 
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta, 

En urna blott med livets aska i. 
Förbarma dig, du gröna moder Herta, 
Och låt den urnan en gång jordfäst bli; 
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta, 
I jorden är hon väl ändå förbi, 
Och tidens hittebarn, här satt i skolen, 
Får kanske se sin fader -- bortom solen. 

Oupptäckt gryning, ny dag
Det är ett nytt liv för mig
och jag känner mig
som Daniel Desario idag

Jag möter solen
genom persiennerna
och undrar var jag är
Fåglarna flyger högt 

Inte ens en vagel
i djävulens öga
skulle jag bry mig om idag

Oupptäckt gryning, ny dag

 

[...] att vinna svaret på människoandens gåta. Det svaret skall till äventyrs evigt jagas; nya lösningar skola endast öppna nya frågor. Måhända böra vi hoppas, att svaret aldrig skall nås. Grubblet är syret, som får tanken att brinna. Detta är forskningens Narkissosöde. (Lithberg 1919:15)

Auditorium
du ser vågor och hör applåder

du tror inte dina öron
du tror att du hör vågoR

 

Snart är det väl jul? Då får jag ägna mig åt vackra fosterländska och
aristokratiska traditioner såsom att dricka St Peter's Cream stout
och klä in kondomer och begagnade kläder i tidningspapper och ge bort.

utomhus smakar höstvinden redan på våra kroppar
hon föredrar händer utan handskar, halsar utan 
halsduk och bara öron
höstvindens fallna, åldrade beundrare hoppar och
dansar av lycka varje gång hon drar förbi
hon lyfter inga hus, men försätter våra tankar i
obalans och leviterar iväg dem

Han, ODP, såg inte allt
logiskt = ologiskt
då gudarna finge bestämma
sådan far sådant bröd
incest est optimum
väj ej i ett T och dö
biologiskt besläktat raseri
svar dödar sfinx
"...tror inte mina ögon"
"stick då ut dem!"
Det såg han, ODP.

Poängen med att upptäcka nytt är inte att kunna ersätta det gamla (passande analogi gällande guldfisk eller usb-sticka). Erfarenheter, kunskap, analytiskt tänkande. Är du öppen för allt, får du också plats med allt. Acceptera och förstå hur viktiga alla nya perspektiv är, Sverige. Demokrati är vad som har byggt upp vår samtid och det är också vad som ger dig rätten att lära vad du vill. Sitt inte instängd och räds, ta dig ett halsbloss av nya erfarenheter och njut!

 

Hamnade i extas när jag fick redan på vem som illustrerat omslaget till min 1984. Förut var jag enbart stolt över att jag fyndat en av de tidigaste svenska översättningarna (1959) för bara tie riksdaler. En ironiskt nog tidlös berättelse i kollosalt estetiskt tilltalande omslag: 

Allt rinner så lätt ut i sanden när jag bara sätter pennan i handen för att skriva vet, en skapligt. Skaparprocessen försvinner, samt dess flöde, när mina händer inte längre skriver ner mitt eget öde. För visso får mitt eget flöde plats, men filtrerat genom teorier, syften, metoder, dispositioner och material som ofta är materiellt. Annars föredrar jag att jobba med abstrakta material, för vad jag har avlagt idag spelar bara roll om sex-sju år. Tanke: skulle jag låta bloggen rinna ut i sanden? Det trodde ni kanske redan att jag låtit den göra, men vipps fick jag reda på att man genom många filtreringsprocesser kan skapa glas av denna sand. Plötsligt kanske inte dessa teorier, syften, metoder, dispositioner och diverse material verkar så dumma? Det var trots allt väldigt länge sedan jag blåste ett vackert glas. Genom en viss metod jag jobbar fram nytt material att hälla mitt vin i. En av dessa metoder börjar funktionera till hösten, då jag och min glimmande nymf flyttar in i ett kollektiv. Jag hälsar språk välkomna ett par år och lägger littvet åt sidan en stund och hon hälsar den klassiska världen välkommen.

Vad är ditt liv? Vad är ditt driv? Driver livet med mig, eller driver jag med livet när jag sitter och krånglar med en B-uppsats om Tintomara, genus och identitet? Handlar uppsatsen om mig eller Azouras Lazuli Tintomara? Driver jag med livet när jag sitter och irriterar mig på folk i Debatt som har annorlunda värderingar än vad jag har? Borde istället drivet i mitt liv ligga i att skaffa mig ett yrke av dignitet? Är vad livet går ut på att kunna svara på vad man utbildar sig till? Är kreativet och arbetsliv två helt skilda världar? Är ett brinnande intresse inget annat än ett hinder? Jag vill klargöra: jag frågar inte. Jag lever blott.

Jag kramar ur min hjärna,
likt en blöt trasa
(för att tvinga fram ord)
     "Surt" sa räfven
om mina ord, trots
ett glupskt lapande.

    Räfvens smak var
av det finare slaget.
    "Vad är frukten av
mina ord?" frågade jag.
Räfven morrade enbart,
djur kan knappast tala.