En spökstad

"Ska vi kolla på konst, ska vi fan göra det med glasögon" sa han. Våra blickar möttes och vi himlade med ögonen. "Han är bara på låtsas" sa du till mig när han hade gått. Några timmar senare, efter vår kryddstarka middag när vi låg i sängen slog en tanke mig. "Är vi inte alla på låtsas?" sa jag utan att tänka på kaninhålet jag snubblade ner i. Som tur var, var du då riktigt trött. Jag råkar nämligen veta att när du är riktigt trött, så spelar det ingen roll vad jag säger, du nickar åt allt. 

...

Först några veckor senare har jag funderat på vad jag faktiskt frågade den kvällen. Är vi inte alla på låtsas? Vissa av oss, är oss enbart inför andra. Vissa av oss finns inte på riktigt, utan lever bara för att förkroppsliga olika egenskaper. Vissa av oss finns för bara för att kontrastera gudarna. Vissa av oss målar bara, precis som vissa av oss bara skriver utan anledning och utan mål och utan tankar på att någonsin sluta. För vi har aldrig börjat.

Trodde jag skulle behöva gå till Grekland, men tydligen ska jag bara till spansk mark och glamma. Jag tänker prata språk jag aldrig behärskat och dricka öl jag aldrig smakat. Jag har värmt upp med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, som, tack vare dess originalspråk, är det närmaste något spanskt jag kan komma.