En spökstad

Har införskaffat mig en iPhone. Den fick namnet HAL 9000. 

Tillsammas tog vi klivet in i isgrottan. Vi halkade direkt och gled i full fart ner för en isad backe, hand i hand, båda på mage. Vi hamnade i en rätt mörk del av grottan och fick klara oss själva med vad vi hade på oss. Ljuset tog det inte lång tid förrän vi såg och det gick lika snabbt att förstå vilken fantastisk plats det här var. Igår upptäckte vi att ensamheten inte är något som råder i den här delen av grottan och att vi trivs med varandra, runt andra. Hade vi inte halkat in här tillsammas hade vi förmodligen frusit vid det här laget. Men jag känner mig otroligt varm.

För att inte klyscha till det som någon jävla modebloggerska, försöker jag maskera hur mycket av min tid skolan och diverse annat tar upp genom en finurlig metafor à la mig, men faller platt. Och ungefär här tar min självömkan et skrivlust slut. Och vansinne. Jag har börjat skriva igen, beklagligtvis inte här. Annat, av mer skön manér. Tillbaka till vansinne: Jag har fått för mig att jag vill läsa Knausgårds Min Kamp, bibeln och diverse filosofiska verk. Det var som när jag bestämde mig för att se alla Bergmans filmer. Knausgård har skrivit sex band och Bergman har regisserat uppåt femtio filmer. Jag har hittills sett tio, vilket jag i och för sig är rätt nöjd över, men att arbete sig igenom Min Kamp blir en utmaning. Nu: tillbaka till skolarbete, min process och förhoppningsvis lite fritid.