RE:
Urets visare smeka timmen
då vi falla in i trans
över tolvans ömma lynne
hetsas ut i jävelns dans
när som var hettan stiga
kolen våra fötter glödga
ingen av oss kan då tiga
med satan dansa skråla gråta
alla i ett galet koma
kommer gud oss alls förlåta?
likt små myror runt vi hoppar
i blasfemiska ringar
ugnen slukar våra kroppar
där in satan tvingar oss
lågorna väver elden
vinkar säger ”kom och slåss”
Life is a cigarette / Cinder, ash and fire / Some smoke it in a hurry / Others savour it
Det var en mörk aprilafton, ändå var jag inte långt från svettsolkans lustar. Kanhända att yllen skyddade mig mot tidigare dagars bitande kyla, men värmen kretsade runt även inom mig. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars gick runt i öronen på mig. Suffragette City led mot sitt slut när jag inte hade mer än hundrafemtio meter till porten. Ett fint avslut på kvällen tänkte jag och förberedde mig för att tar ur hörlurarna ur öronen, men ändrar mig kvickt. Hur kunde jag glömma vilken låt som avslutar skivan? Direkt efter Suffragette City kommer den. Bowies hårda slag på gitarren i introt får mig att stanna upp.
Fortfarande varm, på väg att bli varmare. Hur kunde jag glömma bort Rock 'n' Roll Suicide? Jag förstår att låten fyller mig med än mer värme, jag är inte ensam när han sjunger. Ingen kan öppna en sång som Bowie öppnar denna. De första fyrtio sekunderna vet jag inte vad jag gör och inser samtidigt att dessa är de bästa första fyrtio sekunderna i alla låtar jag någonsin hört. Jag blir allt för varm och tar av mig jeansjackan.
Fortfarande varm, på väg att bli varmare. Hur kunde jag glömma bort Rock 'n' Roll Suicide? Jag förstår att låten fyller mig med än mer värme, jag är inte ensam när han sjunger. Ingen kan öppna en sång som Bowie öppnar denna. De första fyrtio sekunderna vet jag inte vad jag gör och inser samtidigt att dessa är de bästa första fyrtio sekunderna i alla låtar jag någonsin hört. Jag blir allt för varm och tar av mig jeansjackan.
Insikten som slår mig härnäst är att jag inte kan låta denna låt rinna iväg genom att gå upp i trappen utan att lyssna färdigt på den. Ett extra varv runt kvarteret mitt i natten skulle göra mig gott. Jag får höra hela låten i lugn och ro, samtidigt som jag kyler ner mig och låter stämman värma upp mig. Rock 'n' Roll Suicide fyller hålen av hopplöshet i mig och stampar och plattar till ytan. Det är nästan som att den sätter frön i jorden, bäddar för nytt hopp. Jag är inte ensam. Inte du heller. Lyssna så förstår du precis varför. Det finns anledningar till att ta en omväg hem. Låten är en och du är en genväg.
DECHIFFRERA deʃ¹ifre⁴ra l. de¹-, i Sveal. äfv. -e³ra² (deschifrèra DALIN), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); DECHIFFRÖR ( BONDE Utkast 45 (1760), R. TORPADIE i Hist. tidskr. 1888, s. 380).
[jfr t. deschiffrieren, af fr. déchiffer, af dé- (lat. dis, i tu, åtskils) o. chiffer (se CHIFFRERA); jfr DESIFFRERA]
tyda, tolka. – jfr ODECHIFFRERAD.
[DECHIFFRERA 1]
1)
[jfr motsv. anv. i t. o. fr.]
i fråga om chifferskrift: upplösa chiffern (se d. o. 2) i (skrift) o. därigenom tyda l. tolka (den). Oxenst. brefv. 1: 381 (1628). En steganographisk (dvs. hemlig) skrift, som jag länge icke viste hvad den hade at innebära, icke heller gjorde mig mycken möda at dechifrera. J. IHRE (1776) hos TROIL Island 295. Då Henrik IV kom i besittning af några sådana (chiffer.)depescher (från Filip II), .. lemnade han dem åt den berömde matematikern Viete för att dechiffreras. Uppf. b. 1: 510 (1873).
[DECHIFFRERA 2]
2)
[jfr motsv. anv. i fr.]
i allmännare anv., med afs. på svårläst l. svårtolkad (men ej i chiffer affattad) skrift o. d.; i sht om (det successiva) tolkandet af själfva skriftecknen (oberoende af textens mening). När en skarpsinnig Dechifreur kan dechifrera de svåraste Caracterer och Chiffrer, som honom förelägges. BONDE Utkast 45 (1760); jfr 1. At dechifrera Chinesiskan. SP 1779, s. 1116. Läsa och dechiffrera g(am)l(u) Pärmebref. CALONIUS Bref t. Porthan 90 (1795). Jag fruktar, att det blir dig något svårt att dechiffrera mina korrektioner. P. ELGSTRÖM (1810) i Bref rör. N. skol. hist. 5. Hon .. förelade skriften en som gått i storskolan och således borde kunna dechiffrera meningen. C. F. DAHLGREN († 1844) enl. KINDBLAD. (Det) lyckades .. mig att dechiffrera innehållet (uf skriften). AHNFELT Stud.-m. 2: 274 (1857). O. v. FRIESEN i Sv. turistfören. årsskr. 1906, s. 52. jfr: Nu är jag såsom bäst sysselsatt med att dechiffrera en sten, som är uppfylld med tecken, liknande sig till bokstäfver. CASTRÉN Res.2: 342 (1847). jfr äfv.: Fruntimmerna ,. / Fick man se .. / .. modejournalen flitigt dechiffrera. STRANDBERG 5: 239 (1862).
[DECHIFFRERA 3]
3)
[jfr fr. déchiffrer le caractere de qqn]
(mindre br.) i ytterligare utvidgad anv., med afs. på ngt dunkelt l. svårfattligt l. svårbegripligt: komma under fund med, utfinna, utfundera, "lista ut". At aldeles dechiffrera dem (dvs. fruntimren), därtil hörer vidsträkt studium af qvinliga hjertat. LÖWEGREN Knigge 2: 91 (1799). Rätta sammanhanget är svårt att dechifrera. SC 2: 72 (1821). Han rest bland franker, turkar, beduiner, / Samt viste allas smak att dechiffrera. STRANDBERG 4: 153 (1857). Den verkliga karakteren (är enligt Biberg) svårare att .. bedömma och liksom dechiffrera af uppförandet än af förhållandet. NYBLÆUS Forskn. III. 2: 284(1890). QUENNERSTEDT Karol. krig. dagb. 2: XXI (1903).
© Svenska Akademien. SAOB spalt: D429; tryckår: 1908
Från en synvinkel till en annan
Redan utanför hörs dragspel och bas. Jag kastar en sista blick på fullmånen, som lyser som om den vore av glas ikväll, innan jag kliver in på Öckerö loge. På golvet vid scenen dansar några få par denna sena timme. Ett par som särskilt fångar min uppmärksamhet är en mycket ung dam och en äldre herre. Det nästan glittrar om dem. Jag beger mig genast till baren för att fråga mig för om vilka dessa båda är.
Efter att ha fått ett glas whisky tillsammans med upplysningen om att det är herr Fredrik Åkare och lilla fröken (som bartendern så förtjusande kallar henne) Cecilia Lind tar jag diskret en stol och smyger den så nära dansgolvet det går. Det udda, men ack så vackra, paret är det enda kvar på dansgolvet. Cecilia Lind dansar med stängda ögon och herr Åkare är så fokuserad på att föra att jag enkelt skulle kunna ställa mig bredvid dem utan att få en reaktion. De dansar så tätt inpå varandra som man kan och Cecilia följer precis allt Fredrik gör.
Jag ser att hans läppar rör sig och att hon rodnar. Det är förståeligt, sett till det lilla jag lyckas snappa upp: "Vad du är vacker, Cecilia Lind." Helt plötsligt tystnar musiken och inte långt därefter också deras vackra rörelser. De ser på varandra och utan att behöva använda ord går de tillsammans för att hämta sina ytterrockar. Jag fångas av stunden och, kanske var det whiskyn, kastar mig ut efter dem. När jag fått på mig ytterrocken och hatten och kommit ut från baren, har de hunnit vandra sisådär tvåhundra meter tillsammans. Jag tar till stora steg och närmar mig fort, jag känner mig äventyrlig, som den undersökande reportern jag drömde om i unga år.
När jag inte är mer än tio meter bort stannar de plötsligt framför en grind. Jag smyger sakta upp bakom ett träd, bara ett par tre meter ifrån dem. Med tanke på hur tagna de är av varandra, skulle de aldrig, återigen, lägga märke till mig. "Nu vill jag bli kysst." Det är första gången jag lilla fröken Cecilia Linds mjuka silkesröst. Kanske är det till och med första gången herr Fredrik Åkare gör det också, då magin mellan dem inte verkar bestå i ord.
Men inte kan han väl göra det? Han är ju en gammal karl och hon bara ett barn! Återigen hör jag denna silkeslena röst: "Jag fyller snart sjutton." Så oskuldsfull. Hon är ju lika ren som en blomma, skygg som en hind!
Något så otroligt vackert tar vid och det känns som om hela timmar hinner fly. Jag kan svära på att jag hinner se stjärnora vandra över himmelen. Månen är ny och Fredrik är gammal, men det gör ingenting, för ikväll står det tydligt att kärlek är blind. Innan jag avlägsnar mig med tårar i ögonen hör jag denna silkeslena stämma en sista gång och jag får för mig att den mognat lite: "Åh, kyss mig igen."
En hälsning från en pojke (Ukraina 1941)
Pojken som talade till sin delfin
”Jag älskar dig inte bara för allt du är, även för allt du inte är” skrev han. Egentligen ville han skriva kärleksbubblande dikter om allt vad de upplevt och allt vad de hade att vänta, om blommor och fjärilar, om chokladaskar och ringar, men den meningen var allt han fick ner. Först förstod han inte ens vad han menade med orden hans skakiga handstil arbetat fram. Det var som att orden kommit utan att han ens tänkt. Han fantiserade ihop en teori men skrynklade ihop idén och kastade den i papperskorgen lika snabbt. Istället gick han och hällde upp ett glas vatten och hann bara dricka en klunk innan han insåg hur bra hans, tills då löjliga, teori faktiskt kunde vara.
”Jag hinner inte tänka på de ord mitt hjärta pumpar ut. Istället pulserar de genom kroppen i blodet och förs ut i min arm. Ut i min hand. Ut i mina fingertoppar. Orden styr min arm, min hand och mina fingertoppar som fattat en penna.” Han kände sig någorlunda nöjd över att ändå ha fått ihop några poetiska, om än simpla, meningar. Han såg bilden av boken han så många gånger föreställt framför sig i huvudet. Vägen tillbaka ser lång ut och han inser att han inte kommer komma någon vart utan vila. Nöjd över kvällens produktioner kastar han en sista blick ut genom fönstret över havets vågor innan han blåser ut ljusen och lägger sig.
Maraton
Hon tror att jag slutat skriva på grund av henne.
Bäst att motbevisa henne. Kanske imorgon. Min ciceron runt orden sover, snart jag likaså.
Dr. Frankenstein, I presume.
"Ska vi kolla på konst, ska vi fan göra det med glasögon" sa han. Våra blickar möttes och vi himlade med ögonen. "Han är bara på låtsas" sa du till mig när han hade gått. Några timmar senare, efter vår kryddstarka middag när vi låg i sängen slog en tanke mig. "Är vi inte alla på låtsas?" sa jag utan att tänka på kaninhålet jag snubblade ner i. Som tur var, var du då riktigt trött. Jag råkar nämligen veta att när du är riktigt trött, så spelar det ingen roll vad jag säger, du nickar åt allt.
...
Först några veckor senare har jag funderat på vad jag faktiskt frågade den kvällen. Är vi inte alla på låtsas? Vissa av oss, är oss enbart inför andra. Vissa av oss finns inte på riktigt, utan lever bara för att förkroppsliga olika egenskaper. Vissa av oss finns för bara för att kontrastera gudarna. Vissa av oss målar bara, precis som vissa av oss bara skriver utan anledning och utan mål och utan tankar på att någonsin sluta. För vi har aldrig börjat.
...
Först några veckor senare har jag funderat på vad jag faktiskt frågade den kvällen. Är vi inte alla på låtsas? Vissa av oss, är oss enbart inför andra. Vissa av oss finns inte på riktigt, utan lever bara för att förkroppsliga olika egenskaper. Vissa av oss finns för bara för att kontrastera gudarna. Vissa av oss målar bara, precis som vissa av oss bara skriver utan anledning och utan mål och utan tankar på att någonsin sluta. För vi har aldrig börjat.
Jag kommer sakna dig
Trodde jag skulle behöva gå till Grekland, men tydligen ska jag bara till spansk mark och glamma. Jag tänker prata språk jag aldrig behärskat och dricka öl jag aldrig smakat. Jag har värmt upp med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, som, tack vare dess originalspråk, är det närmaste något spanskt jag kan komma.
Förutom Och solen har sin gång, som jag tänker stoppa i resväskan bland kortbyxor och t-tröjor. Den bör läsas igen. Lånar även med mig Paul Simon, Elvis Costello, Monica Zetterlund, Cream, Jefferson Airplane, Fleetwood Mac och Iron Butterfly till landet där borta. En ö. Gran Canaria. Skål och på återseende!
18?!!
Har stekt kokospanerad fisk som en boss. Grattis.
The desk
kött och blod
Igår papercut
Vi läste satir utan att förstå ett ord. Vi nickade i ett alldeles för genomskinligt samförstånd. Egentligen var satiren så vass att vi skar tummen på var sida.
Godnatt
Har Freuds ”Drömtydning” på nattduksbordet, i hopp om att jag en natt eller morgon ska vakna upp efter en dröm så sjuk-in-i-helvetet att jag sitter i timmar och slår i boken och till slut hittar något intressant, dolt, som jag inte visste om mig själv. Inte riktigt så surrealisterna gjorde för att väcka sina absolut djupaste tankar, men jag går min egen väg. Förhoppningsvis hittar jag något som så jävla absurt att jag först skäms för att dela med mig av, men sedan sakta inser att det är en faktiskt del av mig, för det är väl så Freuds teorier funkar, eller hur?
Song for Bob Dylan
Oh, hear this Robert Zimmerman
I wrote a song for you
About a strange young man
called Dylan
With a voice like sand and glue
His words of truthful vengeance
They could pin us to the floor
Brought a few more people on
And put the fear in a whole lot more
I wrote a song for you
About a strange young man
called Dylan
With a voice like sand and glue
His words of truthful vengeance
They could pin us to the floor
Brought a few more people on
And put the fear in a whole lot more
...
Now hear this Robert ZimmermanThough I don't suppose we'll meet
Ask your good friend Dylan
If he'd gaze a while
down the old street
Tell him we've lost his poems
So they're writing on the walls
Give us back our unity
Give us back our family
You're every nation's refugee
Don't leave us with their sanity
