En spökstad

Klockan är 02.10 och jag ligger och läser en riktigt bra Kafka-novell. Boet heter den. Jag gillar Kafka. Han kan få in så mycket betydelser i så små miljöer. Jag kom precis på något av skapligt stor betydelse, här i mitt lilla rum. Om approximativt nio timmar sätter jag och ett par vänner kurs mot sydligare breddgrader (okej inte helt hundra på att det stämmer, mitt geografiska sinne är inte det bästa, men i alla fall mot Småland), nämligen till Emmaboda. Det som har skapligt stor betydelse är det att jag inte riktigt har packat än. Nu kan vara tiden för det. Jag får helt enkelt lägga Kafka åt sidan en kvart och roffa åt mig allt jag kan tänkas behöva. Det är ju inte som om jag kan sova ändå. Sånt som jag redan har förberett:

• musik för den nästan fyra timmar långa road-trippen

• hämtat upp en sovsäck ur den helt okej doftande källaren

• stoppat ner en Jägermeister-scarf jag fått av pappa i väskan

• tänkt ut vad för pålägg jag ska ha på mina  mackor inför road-trippen

• stoppat ner skrivblock och penna i väskan - ifall jag skulle komma på något riktigt bra där nere

Det är i stort sett allt jag gjort. Nu måste jag packa. Ha en riktigt bra vecka med er, det ska jag ha. Puss

Det jag menar är att jag hellre ser Den andalusiska hunden tre gånger om än Transformers eller Sagan om Ringen-filmerna. Jag tänkte avvara en statusuppdatering för att fråga 'tips på gamla, svartvita filmer som du blev extremt uttråkad när du såg', men kom på att det kan vara stötande för vissa, jag vill ju inte uppröra på det där sociala nätverket, det har jag ju min blogg till. Nu ska jag drömma och kalifornisering och packa min väska för en vecka fylld av sådant som inte är kaffe, duschar, sköna sänger, datorer eller böcker.

Egentligen vill jag inte se på action-filmer och spela skjut-spel med dig, men det vågar jag ju såklart inte säga, tänk hur det skulle såra dig. Jag vill inte se på fotbolls-matcher heller, det är bland det tråkigaste som finns, men det kan jag ju inte heller säga. Egentligen vill jag sitta under ett träd och läsa grekiska dramer. Jag har hittat en perfekt samling på Stadsbiblioteket. Det enda problemet är att den ligger nere i magasinet. Och dit kommer inte jag ner. Då måste jag be personalen om hjälp, och man framstår alltid så djävla pretentiös när man ber om något åt det hållet. En blick som säger "ska du läsa grekiska dramer?" anfaller och jag står där och ser ut som en pretentiös skit. "Eh ja...". Någon som har lust att låna "Det antika dramat. 1, Den fjättrade Prometevs ; Agamemnon / Aischylos. Antigone ; Konung Oidipus / Sofokles. Backantinnorna ; Medea / Euripides" åt mig?

Jag sitter på min säng och betraktar min bokhylla. Det sägs att skönheten ligger i betraktarens ögon, men jag tror att vilken betraktare som uppskattar litteratur skulle se samma skönhet i min bokhylla som jag gör. Bara tanken av hur många vackra ord som finns i alla böcker får mig att rysa till. Jag försöker föreställa mig varje ord som en enskild individ. Ord är mycket enklare att döma efter första anblicken än människor. Man framstår inte som fullt lika fördomsfull bara för att man ogillar ett ord efter att bara ha hört det en gång. Men på sätt och vis är man det. Man är dum om man dömer ett ord utan att ta reda på dess innebörd. En fördomsfull människa är dum på liknande sätt, då hen bestämmer sig för att inte vilja skapa sig en vidare uppfattning av en person efter första intrycket.

Att tänka på ord och fördomsfullhet har gjort mig väldigt sötsugen. Jag får för mig att vi har glass i frysen. Det finns alltid glass i frysen. I frysen hittar jag en Sandwich som jag tar med in i mitt rum. Jag sätter mig åter på sängen. Efter att ha öppnat glasspappret tar jag en tugga och inser att något saknas.
Musik. 
Det är vad som saknas. 
Jag har inte lyssnat på musik idag. Jag har läst ut näst intill en hel bok. Jag har sett en film. Jag har till och med druckit två koppar kaffe, men någon musik har jag inte lyssnat på. Jag plockar fram min iPod och sätter på Third Stone from the Sun med Jimi Hendrix. 
Och äter min glass. 
Det går snabbare att äta upp glassen än att lyssna på hela låten - förresten är det riskfyllt att leka finsmakare när man äter något som med största sannolikhet kommer att smälta om man väntar för länge.
Låter håller fortfarande på när jag går ut i köket för att släcka min törst, som glassen lämnat efter sig, med ett glas vatten. Himla bra skiva det där förresten. 
Are You Experienced?
Medan jag väntar på att vattnet i kranen ska bli snäppet kallare funderar jag över om just det är ett i-landsproblem - att få vänta tio sekunder för att få lagom kylt vatten. Det är det förmodligen. Medan jag dricker vattnet kommer I Don't Live Today på. Jag konstaterar ännu en gång att den här skivan är himla bra. Riktigt bra. Jag får för mig att rangordna låtarna. Det är svårt, men jag kommer fram till en mer eller mindre bra lista.

1. Hey Joe

Och sista lektionen med vår nutida konst- och kulturhistorie-lärare ställde vi oss faktiskt - allihop - upp på bänkarna. Inte för att han fått kängan eller så, bara för att tydligt markera för honom att han är en allas favorit. Ingen yttrade "Oh captain, my captain", tänka sig hur löjligt klyschigt det skulle ha blivit. Poesi är så mycket vackrare när orden ligger framför dig för egen tolkning, än uppläst, förutsatt att den inte, för tillfället, blir framförd av hen som diktat ihop alstret. Min beundran går ut till dem som vågar framföra sina egna ord, inte till några djävla marionetter.  

När jag inte har allt för mycket att skriva själv, kan jag lika gärna tipsa om intressant läsning:

"– Innan 1800-talet fanns det egentligen ingen idé om nykterhet, säger Carl-Michael Edenborg. Man pratade om måttlighet."

"När USA satte upp tre svenska medborgare på sin terroristlista beskrevs deras situation som »kafkaartad« och »kafkaliknande«. Männen sades vara utsatta för en »kafkaprocess« i vilken de förklarats skyldiga trots att inga bevis presenterats och utan att det fanns en instans att överklaga till."

You've heard the story of Jesse James
Of how he lived and died
If you're still in need
Of something to read
Here's the story of Bonnie and Clyde
Now Bonnie and Clyde are the Barrow gang
I'm sure you all have read
How they rob and steal
And those who squeal
Are usually found dyin' or dead
They call them cold-hearted killers
They say they are heartless and mean
But I say this with pride
That I once knew Clyde
When he was honest and upright and clean
But the laws fooled around
Kept takin' him down
And lockin' him up in a cell
Till he said to me: "I'll never be free
So I'll meet a few of them in Hell." 
If a policeman is killed in Dallas
And they have no clue to guide
If they can't find a fiend
They just wipe their slate clean
And hang it on Bonnie and Clyde
If they try to act like citizens
And rent them a nice little flat
About the third night
They're invited to fight
By a sub-guns' rat-a-tat-tat
Some day, they’ll go down together
They'll bury them side by side
To a few, it’ll be grief
To the law, a relief
But it's death for Bonnie and Clyde

När denna Potter-hysteriska vind sveper över världen, känner jag mig av en både förunderlig och okänd anledning obligerad att bidra till det hela. (Nu tänkte jag skriva något i stil med att jag kanske blivit trollbunden, men kom på hur dumt det lät). I alla fall kan väl ingen ha missa Harry Potter-hysterien som råder? Det bloggas, skrivs artiklar och statusuppdateringar om Harry Potter dyker upp stup i kvarten. DN nämner en så kallad post-Potterdepression. Jag kan inte annat än att mentalt kyssa fötterna på personen som står till svars för att ha myntat uttrycket.

Men jag tycker att uttrycket är en aning felplacerat tidsmässigt. Jag kan erkänna att jag har upplevt lite av en post-Potterdepression själv, men den var fanimig över tre år sedan jag upplevde. Den varade i ett par veckor efter att jag sträckläst den sjunde och sista boken i serien. Och sen dess har jag levt ett helt funktionabelt liv.

• Jag har klarat mig undan att vakna upp mitt i natten och skrika: 'Jag saknar dig Harry!'

• Jag har klarat mig undan att skada mig själv på grund av att min tidvändare inte kunnat ta mig tillbaka till den tiden då det var schysst att hänga på Hogwarts

Dit jag vill komma är att alla hardcore Potter-fans (dit jag inte räknar mig själv) borde läsa böckerna om de inte gjort det. Man älskar Harry Potter på ett helt annat sätt när man tagit sig igenom bokserien. Och för er som tror att detta är tung litteratur, vill jag bara säga att tung litteratur inte definieras efter bokens faktiska vikt. Harry Potter-böckerna är som en förpackning Häagen-Dazs som stått framme i fem minuter. Lika lätt som skeder glider ner för att skopa upp första tuggan glass, tar du dig igenom böckerna. Jämför då glass som precis är uttagen ur frysen med James Joyce, eller någon i den klassen. 

Visst förstår jag alla som säger att de är uppväxta med Harry Potter och kommer att sakna honom. Ändå är det inte riktigt samma sak att sakna honom/serien efter att bara ha sett filmerna, man har missat så mycket. Böckerna är fantastiska och filmerna är bra. Den första boken fick jag i julklapp redan i ettan, men den låg och samlade damm genom i stort sett hela lågstadiet. Efter att ha plockat upp första boken och läst genom den fastnade jag direkt. Så mitt tips till dig, som sitter och läser det här med ett påmålat ärr i pannan, en timme innan du ska på bio för att se den avslutande filmen (som jag f.ö. inte sett själv än, men jag vet ju hur den slutar...): läs böckerna!

Borde föra filmdagbok denna vecka, men det orkar jag inte. Har bara sett på bra filmer hittils. I tisdags såg jag, efter rejält med tjat från en annan sida, Amelie från Montmartre. I onsdags såg jag De 39 Stegen, sjävlklart 1935-versionen (tror jag föredrar Hitchcook som britt...). I torsdags såg jag Amadeus. Vad kan jag säga? Två oerhört spännande mysterier, från olika håll, två historier med underbart lengörande soundtrack och tre stycken som involverar spioneri (åtminstone oförskämd övervakning). Gissa vad som utgör vilka filmer! Gissa också vilken film jag blev sugen på att sen när jag talar om oförskämd övervakning och Hitchcock...

Jag älskar att krama om min alldeles för o-oljade handbroms alldeles för sent på natten och förmodligen väcka alldeles för mycket folk. Två viktiga saker som hör till detta: vadfan kan inte folk ställa sina cyklar ordentligt i cykelstället för? Istället för att ta upp en plats som alla normalsmart lagda människor (kom igen, man behöver inte vara något geni för att kunna parkera en cykel!!!!), så ställer man sig mellan två platser och tar upp - just två platser! Jag skulle vilja veta vad mina grannar som tar upp hela cykelstället tänker när de parkerar sina cyklar. Det andra viktiga är det att handbromsen jag gillar att vara så intim om natten med har jag faktiskt haft inborrad ungefär två centimeter i låret. Ja, självklart gjorde det ont. Kanske bildades det vid denna olycka ett speciellt band mellan oss? 

Ibland får jag impulser att ta bort allt jag skrivit här, men fullföljer dem aldrig. Jag skulle bara sakna allt.