En spökstad

Två arbetarklassmän i femtioårsåldern delar en dubbelpizza. De sitter i mitten av restaurangen. Båda har de efter en tvist med hårets gudinna åldrats in i flintskalligheten. De bär matchande arbetarjackor. Böjda över borden sitter de, deras blickar möts inte för en sekund. ”Gott.” ”Mm.” är det enda förutom små grymtanden som hörs från deras bord. De låter helt enkelt maten tysta mun.

På ena kortsidan av restaurangen finner vi två par på någon sorts dubbelmiddag. De är ”unga” fyrtioåringar. Männen sitter och skryter om sina glansdagar i Sveriges alla skidorter för kvinnorna, som sitter med varsitt glas vin. En av männen anser att trehundra kronor per person absolut inte är mycket för en onsdagsmiddag.

På restaurangens fria långsida sitter singelpappan i fyrtioårsåldern. Han sitter med sin iPhone i högsta hugg, när han inte har seriösa konversationer med sina sex- respektiver åttaåriga söner. De har precis varit på fotbollsträning, att döma efter träningskläderna och fotbollsskorna. När ungarna springer iväg för att fylla sina bägare med efterrättsglass tittar ser han ut genom fönstret med en olycklig blick, för att sedan återgå till sin iPhone.

På restaurangens upphöjning, nästan i mitten sitter ett gäng hipsterungdomar. Här äter de mest för att kunna synas – tyvärr faller deras försök platt då det inte är mycket folk här. De är högljudda och viftar med sina flaggor av stolthet som om det vore nationaldagen. Kanske är de gänget som avbetar alla nyöppnade restauranger i staden varje kväll i veckan? Inte kan man äta inne en onsdagskväll i alla fall!

I ett hörn, med utsikt över hela restaurangen sitter jag, min far och min bror. När man upplever en väntetid på trettio minuter för snabbmat hinner man göra sådana iakttagelser jag gjort. Trots pizzornas brist på storlek gillade jag dem – alla olika fräscha smaker och de underbart tjocka kanterna kompenserar. Mozzarella, kyckling, ananas, jalapeño och bacon var några av smaksättarna som klädde min pizza. De har fattat det där med hur man blandar smaker som höjer varandra. Att använda termen ”smakexplosion” känns klyschigt, men det var fan i mig en äkta smaklökarnas tillfredsställare.

• När jag och en kompis sitter i skolbiblioteket och diskuterar filosofi samtidigt som vi läser
• När jag byter ut min lunch mot en stor svart kaffe och talar om den som svart som himlen en månlös natt
• När jag högläser ur Singoalla för att demonstrera Rydbergs sköna språkbruk
• När jag ryser av att läsa på baksidan till min nyhemkomna The Island of Dr. Moreau
• När jag föreslår Bergman-maraton för en filmkväll
• När jag högläser ur Faust för att skryta med mitt tyska uttal
• När jag får höra att mina skämt är jävligt psykedeliska (tar jag som en komplimang)
• När jag läser första meningen ur Kafkas Das Urteil och förstår den
• När jag argumenterar om varför papper och penna klår datorer i undervisning med hästlängder
• När jag vandrar den mörka gatan hem och sjunger med Patti Smith
• När jag har tråkigt och bestämmer mig för att se på Vargtimmen
• När jag uppskattar och gapskrattar åt brittisk humor
• När jag får höra att jag ska vara stolt över att vara släkt med Anckarström (ja, seriöst, jag är det!)

Jag hade aldrig haft ett ”riktigt” jobb förut. Visst, jag hade förvisso sommarjobbat ett par veckor sommaren innan. UngNT, avdelningen för ungdomsskribenter i Norrköpings Tidningar sökte i alla fall nya kandidater till hösten. Jag älskar att skriva, så varför inte göra det officiellt och få betalt för det? Du skulle skicka in ett mejl där du berättade lite om dig själv, vad du läser för något och även vad som gör dig upprörd. Vad valde jag då att berätta om mig själv? Jo, att jag går på De Geergymnasiet, börjar läsa SP kultur till hösten och att jag skriver för nöjes skull. Smart drag – då kommer de förhoppningsvis vilja veta mer om mig, tänkte jag. Avslöja aldrig för mycket direkt, lägg ut några schyssta bitar av dig själv som lockbete och när de nappar slänger du fram de riktiga godbitarna.

Vad skrev jag att jag läste då? Jo, tidningar på nätet i stort sätt dagligen; Aftonbladet och Expressen (förlåt mig). NT läser jag måndag-lördag i pappersformat.  Sen läser jag gärna romaner – helst sådana som blivit filmatiserade. Då får jag en bild att jämföra med min egen, helst en skicklig regissörs bild. OBS, jag hatar deckare. Ändå lånade jag med mig Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” hem över lovet från skolbiblioteket. Bland saker som gör mig upprörd nämnde jag fördomar, och babblade på om lite annat.

UngNT-redaktören tyckte att jag var tillräckligt intressant för att få komma på en intervju med honom. Trevligt. Jag och femton andra. Fem eller sex platser handlar det om. Jag var i alla fall en av de femton av fyrtio som var tillräckligt intressanta för att träffa personligen. Måste, måste göra ett bra första intryck. Första intrycket har jag hört många gånger är en av de absolut viktigaste sakerna. Jag får helt enkelt övar lite. Tack och hej.

Just det, ja. Mötte Markus Krunegård på stan idag. Lite häftigt. Han hade luvan nerdragen. Jag förstår honom verkligen. Jag provade att dra ner luvan när jag gick hem idag. Jag mötte flera personer som skulle hälsat på mig i vanliga fall, men det gjorde de inte. Det var rätt skönt att prova på. Jag såg säkert ut som en galen stalker, men det var det värt. Att dölja sin identitet för en dag. Förresten så döljer jag min identitet här. Här vet ingen vem jag är - än. Hoppas att jag ser Krunis oftare på stan också, det är rätt häftigt (som sagt vad).

Håll hoppet uppe (wow, snart jul!) och mycket pussar och kramar!