En spökstad

Nu ska jag på jakt efter poesi i mina föräldrars bokhyllor. Grejen är den att jag tror att den enda poesin som finns i detta hem är en Marcus Birro-bok som står i en av mina bokhyllor. Men jag kan alltid hoppas på att hitta något. Skulle vara trevligt med lite poesi på balkongen i solen just nu. God solig dag!

Jag slog mig ner på måfå och hoppades på det bästa. Det jag fick var till synes bra. Det dög. Men under locket kokade det. Jag försöker lika gott som du att hålla locket på plats. Om vi lyckas är inte upp till mig, utan till er.

Jag är tålmodig, jag håller ut tills jag slipper allt. Kokar det över innan det så håller jag minen uppe. Men det är så underbart med människor som man kan prata med. Människor som känner som jag, åtminstone människor.

Nu ska jag lyssna på Emil Jensen och må bra. Tack.

 

Det känns som man är sådär lättast mottagbar för kritik när man låter sig själv känna sig lycklig för en stund. När man öppnar upp, och känner att "det här är underbart", då kan någonting kännas lika förjävligt. Av någon anledning så försöker jag väldigt ofta stänga av mitt öra för negativa ting. Inte just kritik, för det kan jag älska att få, men sånt som personer seriöst ledsna. Jag brukar inte ta åt mig av sånt. När jag gör det så känns det som att jag även lyckas blocka min förmåga att känna mig riktigt lycklig. Direkt när man känner att "nu är allt så härligt", då vill man öppna upp sig för lyckan. Vad händer då? Allt som man tryckt bort ett bra tag nu ramlar över en. Men jag kämpar på. Trevligt med sätt att känna sig lite bättre är att skriva ner sina kvällsfilosofier en fredagskväll.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar.se, bloggosfären, svenska bloggportaler