En spökstad

Att pulsa genom pudersnö påminner om att sparka sand ur sandalerna i Sahara. De sista tio minuterna är alltid värst. Det är då du biter ihop och accepterar kylan som biter dig i ansiktet, struntar i sanden mellan tårna. De där sista tio minuterna är som den där sista jazz-dängan på skivan som du egentligen inte gillar så värst mycket, men lyssnar på just för att sluta cirkeln som utgör omkretsen på skivan som snurrar sina sista varv, tillika sista minuter. Tio minuter, som är en så fasligt lång tid när du sätter dessa minuter i perspektiv till att du inte ätit på fem-sex timmar och tänker att du helt klart hinner få i dig ett helt mål mat på tio minuter. Du springer för att få tiden att gå, men inser till slut att tiden inte går snabbare. Du inser att detta är en fysisk omöjlighet för allt och alla, förutom ditt armbandsur, som du måste vrida tillbaka en minut var femte timme.