Verum rhythmo
men till skillnad från bränt barn hungrade jag efter mer
Vad du än har att till mig ge,
vet du att det aldrig kommer slå när du ler
-
Jag vet vad jag behöver för att dyrka ditt lås,
Jag och min vän diskuterar något så djupt som döden
H: Du, jag, gud och döden
L: Okej, vad trevligt
Vem är gud och vem är döden?
H: Döden är han som kommer och hämtar oss efter att vi har tvivlat på gud som vi inte trodde på, right?
L: Okej, det låter rimligt, antar jag
Vad mysigt för oss
H: Nej alltså, vet inte, min tolkning
L: De verkar som ett skönt par
Trevliga varelser
H: De är inget par!
Förresten, döden går ju att personifiera
-typ liemannen?
Men gud går ju inte
L: Okej
Men jag gjorde bara ett tappert försök att beskriva dem som något konkret
Misslyckades
H: Döden personifierad borde väl vara konkret?
Eller så är han bara själslig, som man möter när ens själ lämnar kroppen? Så nej inte så konkret!
Kom igen, det här är intressant, diskutera med mig!
Jag tror det är så här:
Om man är rädd för döden, då möter han upp en för att skrämma en, för då tror man ju trots allt på något plan på honom eftersom man är rädd för döden. Om man har accepterat döden så försvinner man bara när man dör, allt blir svart bara
L: Mm, det kan nog stämma
H: En dis… nej monolog om döden för du säger ju inget
L: Men jag tror att det finns en "fortsättning" även för dem som inte är rädda för döden,
det kan ju inte bara bli svart och sen försvinner man helt och hållet?
H: Jo visst, men inte samma väg till fortsättningen?
L: Joho, nu gjorde jag det!
Nej troligtvis inte
H: Jag tror att de bara vaknar upp någon annanstans
L: Jag tror att vägarna är väldigt olika, för alla
H: Mm!
L: Nja
Jo kanske
Eller fast inte
Tror att livet på något sett fortsätter,
fast annorlunda
H: Nej inte "livet"
Men döden behöver ju inte vara slutet, right?
Jag tror på något sätt att livet är en bubbla
och när den spricker (enbart för den som dör för tillfället) så blir man mycket friare och kan sväva var man vill - fast inte på det sättet så att det symboliserar livet som ett lidande, utan bara att döden är upplysning
L: Nej men vi kan kalla det livet så länge
Orkade inte hitta på något nytt konkret ord
H: Efterlivet?
L: Tror inte heller att det livet vi lever nu fortsätter
Ja, typ
H: Nej precis, min bubbla?
L: Det är så att man inte är död fast man har dött
Typ eller något, så ja efterlivet
Ja typ, fast jag tror inte man kan sväva helt fritt heller
H: Mm, fast vi kanske står utanför uttrycket död, och att det betyder så mycket mer än "inte levande”? Det kanske betyder "högre än levande"
L: Mm, kanske
Jo, jag tror att det liv vi känner till tar slut, men att en ny "nivå" av "livet" uppstår eller något
H: Mm precis
L: Kanske inte högre, eller bättre, eller lyxigare
-bara mer vetande
H: Mm exakt…
… vad jag sa? -Menade i alla fall
L: Okej
Då menar vi samma sak?
L: Så fortsätter det så i all evighet
Man dör och lever och dör...
Och varje gång kommer man till en ny "värld" eller vad man ska säga
H: Men, om du menar att döden är bättre, får då de som syndat i sitt första liv vara döda kortare tid (som straff?) och återfödas tidigare?
L: Hm nej
De som varit "dåliga" kommer ju till en annan väg än de som är "bra" och får då en annan upplevelse av "samma nivå"
H: En och samma nivå kan ha olika vägar?
För olika personer
Ja okej, jag förstår
L: Varje person får sin egen väg, men alla är på en och samma nivå?
Så finns det fler nivåer? Men man får bygga sin egen väg typ efter hur man är och lever?
H: Men är vägarna indelade i nivåer då?
L: Hm man dör
Så kommer man till en ny nivå, och på den har man sin egen väg,
när man dör där kommer man till en ny nivå, men med en annan personlig väg?
H: Mm visst
L: Så alla "genomgår" samma "världar" men får ut olika saker ur dem?
På grund av vägarna
H: Yes det låter vettigt! Döden är en duktig schemaläggare
L: Hm jo kanske
Så man får olika ont på olika sett av döden
Den är till för att få vetskap och sin rätt?
H: Jag ser inte döden som ett lidande, inte fysiskt i alla fall
L: Nej mer psykiskt
Det är ju inte kroppen som lever vidare
H: "Ont" kan kanske vara att man får återuppleva sina synder i dödens biograf
Precis!
L: Det är mer din "själ” finns den?
H: Ja såklart!
L: Okej
Tänkte om det var tankarna och psyket som lever vidare?
Mer än en själv
H: Det är ju själen i min tolkning
Sömnlöshetens bot
Den enkla estetiken i filmens bild är överdrivet lockande, vacker.
Hjälp mig drömma
"Dreams are illustrations... from the book your soul is writing about you."
- Marsha Norman
Djupet i den här teorin är helt enkelt enormt lockande och intressantare än de flesta religioner jag har någorlunda koll på. Eller kanske är det alla recensioner och bottenlösa tolkningar jag läst om Inception som lockat mig hit. Men seriöst, tänk på det, möjligheterna i dina drömmar är nästintill oändliga. Och du lär dig minst lika mycket av att göra bort dig i en dröm som i verkligheten. Du kan åtminstone se dina drömmar som ett perfekt, om något surrealistiskt, skissblock. Tack på förhand.
"La reproduction interdite" av René Magritte.
Härligt surrealistisk, drömlik. Påminner om en dröm jag haft, fast (har jag fått för mig)
jag sett tavlan innan jag drömde.
Detsamma
Genom linsen i min tristess
Kråkfötterna uppmanar dig att gissa filmen.
Hur många ögon krävs för att kunna se tio fingrar om dina två armar är utsträckta
i fågelskrämmeposition?
Lite ficklitteratur
Ett mytologiskt försök
Han är på jakt igen. Han smider planer. Han jagar inte henne den här gången. För henne anser han sig vara osynlig. Trots variationen jordens arsenaler erbjuder är han på jakt efter något så simpelt som en pilbåge med tillhörande pilar.
En anonym källa har nu tipsat om att bågen och pilarna inte är vilka som helst. Det är nämligen Amors pilar och båge han är ute efter.
Planen gick i verket. Nu sitter han och putsar bågen, han har precis vässat pilarna. Symboliskt för att visa hur vass hans vilja att omvandla hennes vilja, faktiskt är. Det verkar som min tidigare prekognition var fel, det är henne han jagar, trots allt. Vinglös, men med lugnet av två valium-tabletter sätter han del två av planen i rullning. Jag ska visa henne vad kärlek är, tänker han för sig själv. Jag ska visa henne vem jag är. Mot vad han tror vara kärleken riktar han sin kompass och smyger iväg.
Hans tanke om osynligheten var inte ömsesidig. Hon känner igen honom, när han smyger bakom henne. Hallå vad håller du på med… får hon fram precis innan hennes hjärta genomborras av den vassaste av vassa pilar. Pilen går rakt igenom henne. Du… har… dödat… mig, kväker hon fram. Jag förstår inte, säger han till sig själv. Chocken och olyckan över att hans plan inte fungerat får honom att ta sitt liv. Hon reser sig upp, som om ingenting har hänt och säger till hans lik: Det du dödade var inte mig, utan min fria vilja. När ditt blod spilldes pånyttföddes min fria vilja.
Amor, som stilla har bevakat allt från stölden till döden tar nu tillbaka sin båge och sina pilar, obemärkt. Att inte ingripa är, som välkänt också ett ställningstagande, i det här fallet: för att visa att de odödligas magi inte är ämnade för de dödligas.
Jag gjorde det
invirade i varandras halsdukar
Med tunga kängor tar vi de första
stegen tillsammans ut i allt
Vi stannar och pratar, som om vi alltid känt varann,
men också som om vi nyss lärt känna varann
Kylan kastar en skugga efter mina ord,
i form av imma på dina ögon
Där, i kylan, står du och jag i evigheter
Du kastar en snöboll på mig
och kriget är igång
Medan vårt snöbollskrig
blir ett vattenkrig
Springer vi plötsligt barfota
runt i allt
En rundtur på mina väggar
Aladdin Sane made the news.
"Lennon with friends? Yeah, you're on the list."
Vinyls, London Calling and The Beatles.
En liten tanke. Vad tänker du på?
sånt jag skriver när jag är sjukligt trött
Jag fryser
Eller så är det skiftande vädret stundom djävulen personifierad. Ur förstapersonsvyn i Sympathy For The Devil. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig varit så värst mycket för Rolling Stones. Och jag gillar inte vintern heller. Jag säger inte att de är dåliga, för det är de absolut inte. Det må vara klyschigt att jämföra dem med Beatles, men jag gör det ändå. Rolling Stones är i det här fallet den lite smått dryga, skiftande och kalla vintern medan Beatles är den alltid lika mysiga, glada och varma sommaren. Jag älskar sommaren. Puss
PS. Kollade på en fin intervju med Lou Reed nyss, och han tycker tvärtemot mig i Beatles mot Stones-dramat.
Jag gillar
Obehagligheten som skjuter upp mot skyn
Grejen med lågskräck är att jag får någon slags svindel när jag står nedanför höga byggnader eller liknande och tittar rakt uppåt. Jag vänder huvudet uppåt och hela huvudet snurrar som en tolvtummare. Jag blir lite yr och måste kolla ner i marken och försäkra mig om att jag står säkert. Någon som ser mig göra det här skulle säkert ha jättekul, för det ser roligt ut, det har jag fått höra.
Tror den största delen av skräcken sitter i när man vänder sig om och vänder huvudet upp längs byggnaden, till den slutar. Rejält obehagligt känsla. Eller så kanske det är symboliskt. Jag är här nere och höjden, som jag absolut inte har någon skräck för är där uppe, jag kanske vill vara där uppe. Jag vet inte varför jag kallar det för lågskräck – det är ju inte direkt motsatsen till höjdskräck.
Men det ser så läskigt högt ut, fast nedifrån. Om en doktor skulle diagnostisera mig skulle det förmodligen bli något i stil med uppmärksamhestssjuk. Det kanske jag är? Fast jag gillar inte höga höjder nedifrån. Att stå där uppe och kolla ner har jag inga problem med. Jag får kämpa vidare - eh? Puss
god jul
alla planer smider
På att klappar slå in
till familjen sin
Och på mitt rim var jag kvick
ii
Ett seriöst försök att vara seriös
PS. Gud vad kul det är att svamla!
Hon, drottning, jag, lucid
Jag drömde att jag träffade övermakten
Hon tilltalade mig som om hon drömde
Som om jag var mindre värd i hennes rike
Jag tog tillbaka det jag aldrig tappat
och kom ihåg att det faktiskt var min dröm
Helt plötsligt såg jag ner på dig och förstod
Du är inte övermakten och vi har mötts
i drömmarnas land
Du kanske gillar min musik
Fastän du hört alla låtar flera gånger om
stannar du
Vi beundrade månen och jag kom ihåg:
Finns det något vackrare än ett utomjordligt ting? Något man kan räkna med att se varje natt? Något som få har bestigit (fri tolkning)? Något som är utom vår räckvidd? Något som är så stort, men ändå så litet för ögat? Varje natt kan man vända sig till det och räkna med stöd.
Hon är mitt motgift mot vardagens gifter. Hon är den jag sitter vaken varje natt för. Hon har näst in till en oändlighet med beundrare, ändå pratar hon bara med mig. Vi pratar varje natt. Hon är så långt borta, men ack så nära hon är så fort solen har gått ner.
