En spökstad

Kylan har börjar beter sig ohyfsat och jag lyssnar på Rolling Stones. Hur hamnade vi här? Det kan inte vara bra att ena dagen kliva ut i tjugo minus, och nästa fem minus. Det känns som att temperaturen varierar ungefär så mycket varannan dag. Och Paint It Black är nog Rolling Stones bästa. Och det är skillnad på att frysa och på att frysa. När det är minus fem och man inte har tillräckligt med kläder på sig fryser man. När det är minus tjugo så fryser man rejält. She's So Cold handlar förmodligen om vädret den här vintern. Eller henne man trotsar den jäkla kylan en dag för att gå ut och träffa. 

Eller så är det skiftande vädret stundom djävulen personifierad. Ur förstapersonsvyn i Sympathy For The Devil. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig varit så värst mycket för Rolling Stones. Och jag gillar inte vintern heller. Jag säger inte att de är dåliga, för det är de absolut inte. Det må vara klyschigt att jämföra dem med Beatles, men jag gör det ändå. Rolling Stones är i det här fallet den lite smått dryga, skiftande och kalla vintern medan Beatles är den alltid lika mysiga, glada och varma sommaren. Jag älskar sommaren. Puss

PS. Kollade på en fin intervju med Lou Reed nyss, och han tycker tvärtemot mig i Beatles mot Stones-dramat.