En spökstad

Now hear this Robert Zimmerman
Though I don't suppose we'll meet
Ask your good friend Dylan
If he'd gaze a while
down the old street
Tell him we've lost his poems
So they're writing on the walls
Give us back our unity
Give us back our family
You're every nation's refugee
Don't leave us with their sanity

När denna Potter-hysteriska vind sveper över världen, känner jag mig av en både förunderlig och okänd anledning obligerad att bidra till det hela. (Nu tänkte jag skriva något i stil med att jag kanske blivit trollbunden, men kom på hur dumt det lät). I alla fall kan väl ingen ha missa Harry Potter-hysterien som råder? Det bloggas, skrivs artiklar och statusuppdateringar om Harry Potter dyker upp stup i kvarten. DN nämner en så kallad post-Potterdepression. Jag kan inte annat än att mentalt kyssa fötterna på personen som står till svars för att ha myntat uttrycket.

Men jag tycker att uttrycket är en aning felplacerat tidsmässigt. Jag kan erkänna att jag har upplevt lite av en post-Potterdepression själv, men den var fanimig över tre år sedan jag upplevde. Den varade i ett par veckor efter att jag sträckläst den sjunde och sista boken i serien. Och sen dess har jag levt ett helt funktionabelt liv.

• Jag har klarat mig undan att vakna upp mitt i natten och skrika: 'Jag saknar dig Harry!'

• Jag har klarat mig undan att skada mig själv på grund av att min tidvändare inte kunnat ta mig tillbaka till den tiden då det var schysst att hänga på Hogwarts

Dit jag vill komma är att alla hardcore Potter-fans (dit jag inte räknar mig själv) borde läsa böckerna om de inte gjort det. Man älskar Harry Potter på ett helt annat sätt när man tagit sig igenom bokserien. Och för er som tror att detta är tung litteratur, vill jag bara säga att tung litteratur inte definieras efter bokens faktiska vikt. Harry Potter-böckerna är som en förpackning Häagen-Dazs som stått framme i fem minuter. Lika lätt som skeder glider ner för att skopa upp första tuggan glass, tar du dig igenom böckerna. Jämför då glass som precis är uttagen ur frysen med James Joyce, eller någon i den klassen. 

Visst förstår jag alla som säger att de är uppväxta med Harry Potter och kommer att sakna honom. Ändå är det inte riktigt samma sak att sakna honom/serien efter att bara ha sett filmerna, man har missat så mycket. Böckerna är fantastiska och filmerna är bra. Den första boken fick jag i julklapp redan i ettan, men den låg och samlade damm genom i stort sett hela lågstadiet. Efter att ha plockat upp första boken och läst genom den fastnade jag direkt. Så mitt tips till dig, som sitter och läser det här med ett påmålat ärr i pannan, en timme innan du ska på bio för att se den avslutande filmen (som jag f.ö. inte sett själv än, men jag vet ju hur den slutar...): läs böckerna!

Borde föra filmdagbok denna vecka, men det orkar jag inte. Har bara sett på bra filmer hittils. I tisdags såg jag, efter rejält med tjat från en annan sida, Amelie från Montmartre. I onsdags såg jag De 39 Stegen, sjävlklart 1935-versionen (tror jag föredrar Hitchcook som britt...). I torsdags såg jag Amadeus. Vad kan jag säga? Två oerhört spännande mysterier, från olika håll, två historier med underbart lengörande soundtrack och tre stycken som involverar spioneri (åtminstone oförskämd övervakning). Gissa vad som utgör vilka filmer! Gissa också vilken film jag blev sugen på att sen när jag talar om oförskämd övervakning och Hitchcock...

Pigan Brinner: En (någorlunda) nyproducerad svensk stumfilm

Igår på radion (försöker förgäves erinra mig vilken P-kanal det var) lyssnade jag till ett kultur-/filminslag där Bill Skarsgård intervjuades. Under intervjuens gång räknades de filmer han medverkat i upp. Jag drog snabbt slutsatsen att jag inte sett en enda film med honom i som jag gillat (däremot har jag under en längre tid varit sugen på att se Himlen är oskyldigt blå). Jag har hört talas om och sett trailers för både I rymden finns inga känslor och den nya Kronjuvelerna. Ska jag vara ärlig känns ingen av de så värst lockande.

Ett tema i intervjuen var vad han gjort innan han slog igenom. En kortfilm nämndes, där han spelade en Nosferatu-liknande tonåring i en stumfilm inspelad 2008. Jag kände direkt att det här var något som var tvunget att kollas upp. Kortfilmen, som jag fick reda på efter ett tags sökande, visade sig vara enbart tio minuter. Den är en, som många andra, film som visats på Göteborgsfilmfestival, för att sedan i stort sett försvinna i tomma intet. Men till slut hittade jag den.

På youtube finns den uppladdad. Det som från första början drog mig åt kortfilmens håll var just det att Bill Skarsgårds rollkaraktär skulle vara inspirerad av Nosferatu (som för övrigt kan vara en av de bästa stumfilmer som gjorts). Efter att ha sett filmen, som var helt underbar i sin helhet, måste jag snarare likna honom vid William the Bloody/Spike, när vi ändå är inne på vampyr-spåret. Låna tio minuter av er dyrbara tid till filmen och få er ett gott skratt!

Kom alldeles nyss på att jag har lyssnat på Amelie från Montmartre-soundtracket fler gånger än jag ens tänkt på att se filmen. Med tanke på alla lovord, musiken och vilken fantastisk plats Montmartre är, kanske det är dags att jag tar mig tid och ser filmen. Bisous

Mercédès, det är nitton år sedan 
Jag slängdes i det fruktansvärda 
Fängelset på klippön vid Marseille 
Mercédès, i nitton år var min enda dröm 
Att komma hem till dej 

Mercédès, jag dömdes ohörd 
Jag var oskyldig, jag kastades 
I kryptan utan varje saklig grund 
Mercédès, jag bar ett hat, det fanns en hämnd 
Att kräva ut från första stund 

Mercédès, jag hade gott om tid 
I fängelset att noga memorera 
Varje enskild oförrätt 
Mercédès, på tio år hinner man lära 
Skilja mellan fel och rätt 

Mercédès, för nitton år sen 
Var jag en yngling, jag var fattig 
Jag var kärleksfull, en mycket enkel man 
Mercédès, nu är jag adlig, jag är gentleman 
Nu är jag elegant 

....

Björn Afzelius - Edmond Dantè's nittonåriga dröm

Jag är inte som alla andra töntar som klagar över Spotifys begränsnings-kupp. Självklart är jag annorlunda (möjligtvis bättre?). Fast det visste ni ju redan. Istället tänker jag klaga över Spotifys otillräckliga utbud. Visst fungerar det, nästintill duger, men vad är grejen med att de knappt har något av Bob Dylan? De har ju inte ens Blonde on Blonde. För lite mindre än ett år sedan skapade jag en maffig Bob Dylan-spellista som rullade rätt ofta på sena vardagskvällar. 

Bob Dylanhuvudvärksdämpningsspotifyspellista gjorde succé till en början. Sedan, när den snurrat runt och dansats till på några av Sveriges största Dylan-fester, började Spotify helt plöstligt skära ner sitt utbud av denne en av världens största artister. Ni, som faktiskt tagit er tid att kolla in min spellista, har sett att den består av tjugofem låtar. Efter Spotifys lilla kupp (tveklöst riktad mot mig...) återstod enbart åtta låtar. Istället för att lyssna i Spotify vänder jag mig till Grooveshark och länkar några av det bästa de erbjuder:

Desolation Row
It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)
I Want You
Lay Lady Lay
You Belong To Me

Jag tänker faktiskt använda Lars von Triers 'skandal' som ett startskott till att börja se hans filmer. Av erfarenhet har jag märkt att folk som beter sig oprofessionellt, svinigt och provocerar oftast är intressantare. Den kontroversielle Lars von Trier drog ett osmakligt skämt om nazister och judar. Självklart idiotiskt, men fortfarande något så harmlöst som ett skämt. Visst kan man förstå att Cannes måste av moraliska skäl vidta någon åtgärd - men att förklara Melancholia persona non grata känns lite överdrivet. En film är inte enbart en regissörs verk, det är en stor process med oändligt många människor inblandade. Att straffa alla genom förklara deras film persona non grata känns även det idiotiskt. Det är väl i så fall von Trier de borde förklara persona non grata. 

Efter att ha sett presskonferensen, där han drar sitt osmakliga skämt och en del andra osmakliga om porrfilm, måste jag erkänna att jag är om möjligt ännu mer sugen på att se Melancholia (tror bestämt jag har sagt att jag är sugen på att se den tidigare här...). Nu har jag inte sett något av von Triers tidigare verk, så jag kan inte uttala mig om att jag gillar honom, men jag har en känsla av att hans verk och min filmsmak är som handen i handsken. Sen intresserar det där icke-amerikanska mig direkt och även den mystiska känslan som omger honom. Jag har bestämt mig för att försöka se Riket, Europa och Dancer in the dark och möjligtvis Antichrist innan jag ser Melancholia, vilket borde gå rätt bra eftersom den är en vecka från premiär.

Som sagt är det väldigt mycket mystik runt von Trier, inget undantag gällande Melancholia. Jag rekommenderar trailern, men varnar, då den verkligen inte är något för er med fördomar mot 'konstiga' filmer. Genom att bara sätta trailern under mikroskopet vill jag konstantera att den verkar bära på väldigt starka känslor och en väldigt tydlig och stark vändpunkt ses i bara trailern, då vändningen mot lite av det där mystiska jag talar om, i form av någon sorts katastrof. Den verkar väldigt filosofisk och jag får frågan "är det värt det?" av trailern i huvudet. Mycket av filmen verkar utspela sig i bröllopsmiljö med underliggande sci-fi-drag. Kirsten Dunst, som spelar huvudrollen, har jag aldrig varit så värst mycket för, men jag tror att det här blir hennes stora roll. Annars ser vi Charlotte Gainsbourg (åh!), John Hurt och Stellan Skarsgård i några av de större rollerna.

Även Kiefer Sutherland är med, men jag är fortfarande skeptiskt till om han klarar av något annat än den arge Jack Bauer. Jag tror verkligen på den här filmen och ser fram emot att se den på bio. Man märker, om man kollar på presskonferensen, hur den här filmen hjälpt von Trier. En del av den underliggande handligen är hans egen melankoli, som av vad jag förstår mestadels gestaltas i Dunsts roll. Genom filmen har han tydligen lyckats att bl.a. sluta dricka. Regissörer som lägger ner så mycket hjärta och blandar in sin själ i sina filmer passar, som jag redan nämnt, för mig, som handen i handsken. Jag tror att jag och von Trier kommer bli goda vänner, trots att han verkar vara ett sant svin (se presskonferensen). Men jag tror att de flesta genier är svin och här har vi bara ett exempel på ett geni som visar sig offentligt. Otroligt tilldragande.

Känner för att citera något ur en Allen Ginsberg-dikt. Lyckas jag inte med det, som det nu verkar som, vill jag istället gå på en promenad. Fast det vet jag inte om jag vågar. Igår blev jag attackerad av vita solero-kulor; ont fick jag. Hade jag haft en kamera, hade jag fotat blåmärkena de lämnade (tolka något i stil med: jag har en kamera, fick inga blåmärken).

Ihopkrupen i en trogen skräddarposition sitter jag och lyssnar på Velvet Underground & Nico-plattan. Jag sjunger med och kusligt nog kan jag nästan alla texter. Det är självklart inget jag tänker visa för dig, du mystiske vän. Emellanåt startar jag spotify bara för att säga "in your face", för att sedan stänga det, då jag har köpt skivan och spotify inte kan begränsa min lyssning. Har länge funderat på att införskaffa mig vinylen också, men varje gång jakten styrs mot Vaxkupan är den slut! (Gåvor accepteras.) Vill låta Reed och Nicos stämmor vagga mig in i drömmen, men har ett tal att öva lite på. Puss