En spökstad

När denna Potter-hysteriska vind sveper över världen, känner jag mig av en både förunderlig och okänd anledning obligerad att bidra till det hela. (Nu tänkte jag skriva något i stil med att jag kanske blivit trollbunden, men kom på hur dumt det lät). I alla fall kan väl ingen ha missa Harry Potter-hysterien som råder? Det bloggas, skrivs artiklar och statusuppdateringar om Harry Potter dyker upp stup i kvarten. DN nämner en så kallad post-Potterdepression. Jag kan inte annat än att mentalt kyssa fötterna på personen som står till svars för att ha myntat uttrycket.

Men jag tycker att uttrycket är en aning felplacerat tidsmässigt. Jag kan erkänna att jag har upplevt lite av en post-Potterdepression själv, men den var fanimig över tre år sedan jag upplevde. Den varade i ett par veckor efter att jag sträckläst den sjunde och sista boken i serien. Och sen dess har jag levt ett helt funktionabelt liv.

• Jag har klarat mig undan att vakna upp mitt i natten och skrika: 'Jag saknar dig Harry!'

• Jag har klarat mig undan att skada mig själv på grund av att min tidvändare inte kunnat ta mig tillbaka till den tiden då det var schysst att hänga på Hogwarts

Dit jag vill komma är att alla hardcore Potter-fans (dit jag inte räknar mig själv) borde läsa böckerna om de inte gjort det. Man älskar Harry Potter på ett helt annat sätt när man tagit sig igenom bokserien. Och för er som tror att detta är tung litteratur, vill jag bara säga att tung litteratur inte definieras efter bokens faktiska vikt. Harry Potter-böckerna är som en förpackning Häagen-Dazs som stått framme i fem minuter. Lika lätt som skeder glider ner för att skopa upp första tuggan glass, tar du dig igenom böckerna. Jämför då glass som precis är uttagen ur frysen med James Joyce, eller någon i den klassen. 

Visst förstår jag alla som säger att de är uppväxta med Harry Potter och kommer att sakna honom. Ändå är det inte riktigt samma sak att sakna honom/serien efter att bara ha sett filmerna, man har missat så mycket. Böckerna är fantastiska och filmerna är bra. Den första boken fick jag i julklapp redan i ettan, men den låg och samlade damm genom i stort sett hela lågstadiet. Efter att ha plockat upp första boken och läst genom den fastnade jag direkt. Så mitt tips till dig, som sitter och läser det här med ett påmålat ärr i pannan, en timme innan du ska på bio för att se den avslutande filmen (som jag f.ö. inte sett själv än, men jag vet ju hur den slutar...): läs böckerna!