En spökstad

Jag lider av den sällsynta åkomman lågskräck. Det låter ju helt skumt, tänker du kanske nu. Och det är det. Jag har ingen aning om det faktiskt är en riktig åkomma, eller om det bara är min originalitet (eller hypokondri?) som glänser. Uttrycket ”lågskräck” har jag i alla fall myntat själv.
Grejen med lågskräck är att jag får någon slags svindel när jag står nedanför höga byggnader eller liknande och tittar rakt uppåt. Jag vänder huvudet uppåt och hela huvudet snurrar som en tolvtummare. Jag blir lite yr och måste kolla ner i marken och försäkra mig om att jag står säkert. Någon som ser mig göra det här skulle säkert ha jättekul, för det ser roligt ut, det har jag fått höra.

Tror den största delen av skräcken sitter i när man vänder sig om och vänder huvudet upp längs byggnaden, till den slutar. Rejält obehagligt känsla. Eller så kanske det är symboliskt. Jag är här nere och höjden, som jag absolut inte har någon skräck för är där uppe, jag kanske vill vara där uppe. Jag vet inte varför jag kallar det för lågskräck – det är ju inte direkt motsatsen till höjdskräck.
Men det ser så läskigt högt ut, fast nedifrån. Om en doktor skulle diagnostisera mig skulle det förmodligen bli något i stil med uppmärksamhestssjuk. Det kanske jag är? Fast jag gillar inte höga höjder nedifrån. Att stå där uppe och kolla ner har jag inga problem med. Jag får kämpa vidare - eh? Puss