En spökstad

Aladdin Sane made the news.


"Lennon with friends? Yeah, you're on the list."

Vinyls, London Calling and The Beatles.

Att han endast hinner spela två toner innan hela publiken applåderar ger mig rysningar av välbehag.
Puss

I wish I were a Warhol silk screen
Hanging on the wall
Or little Joe or maybe Lou
I'd love to be them all
All New York city's broken hearts
And secrets would be mine
I'd put you on a move reel
And that would be just fine

- Ian Curtis Alla hjärtans dags-dikt till sin fru Debbie 1973. Så vackert enkel och alldeles för lätt att relatera till, vilket gör den helt underbar. Hittas i inledningen till Touching from a Distance. Har för mig om att den läses upp i Control också.

Det vackra ligger i alla känslor som kan väckas av några små elektriska impulser som skjuts iväg av mina knappande fingrar, på samma sätt som en simpel rörelse, ett ord eller en handskriven lapp. Känslorna, de små - som stora, fantastiska, abstrakta impulserna som svävar runt oss hela tiden avgör hur vackra vi är, inte det materiella. 

Iggy Pop – The Idiot

Jag har aldrig blivit störd av sådana skuggmän som bor i folk. Ni vet, de som får folk att säga knäppa saker, vara stygga och göra dumheter. Däremot har jag en jävligt jobbig sjukantig liten sak som brukar sova på min rygg. Som tur är sover han förmestadels. Han har långt, grönt sjögräsliknande hår och sju ögon, ett längs varje kant. Han har ingen mun som tur är, och jag tror det är anledningen till att han inte får mig att säga knäppa saker. Däremot brukar han börja gnugga med en tandborste på min rygg varje gång jag ska göra något jag är bra på (vilket, som tur är, inte är allt för ofta). Det är väldigt irriterande, men det gör inte ont alls. Jag är rätt glad att jag har honom ärligt talat, eftersom det innebär att jag slipper de där elaka skuggmännen. Puss

Kylan har börjar beter sig ohyfsat och jag lyssnar på Rolling Stones. Hur hamnade vi här? Det kan inte vara bra att ena dagen kliva ut i tjugo minus, och nästa fem minus. Det känns som att temperaturen varierar ungefär så mycket varannan dag. Och Paint It Black är nog Rolling Stones bästa. Och det är skillnad på att frysa och på att frysa. När det är minus fem och man inte har tillräckligt med kläder på sig fryser man. När det är minus tjugo så fryser man rejält. She's So Cold handlar förmodligen om vädret den här vintern. Eller henne man trotsar den jäkla kylan en dag för att gå ut och träffa. 

Eller så är det skiftande vädret stundom djävulen personifierad. Ur förstapersonsvyn i Sympathy For The Devil. Ska jag vara ärlig så har jag aldrig varit så värst mycket för Rolling Stones. Och jag gillar inte vintern heller. Jag säger inte att de är dåliga, för det är de absolut inte. Det må vara klyschigt att jämföra dem med Beatles, men jag gör det ändå. Rolling Stones är i det här fallet den lite smått dryga, skiftande och kalla vintern medan Beatles är den alltid lika mysiga, glada och varma sommaren. Jag älskar sommaren. Puss

PS. Kollade på en fin intervju med Lou Reed nyss, och han tycker tvärtemot mig i Beatles mot Stones-dramat. 

Jag lider av den sällsynta åkomman lågskräck. Det låter ju helt skumt, tänker du kanske nu. Och det är det. Jag har ingen aning om det faktiskt är en riktig åkomma, eller om det bara är min originalitet (eller hypokondri?) som glänser. Uttrycket ”lågskräck” har jag i alla fall myntat själv.
Grejen med lågskräck är att jag får någon slags svindel när jag står nedanför höga byggnader eller liknande och tittar rakt uppåt. Jag vänder huvudet uppåt och hela huvudet snurrar som en tolvtummare. Jag blir lite yr och måste kolla ner i marken och försäkra mig om att jag står säkert. Någon som ser mig göra det här skulle säkert ha jättekul, för det ser roligt ut, det har jag fått höra.

Tror den största delen av skräcken sitter i när man vänder sig om och vänder huvudet upp längs byggnaden, till den slutar. Rejält obehagligt känsla. Eller så kanske det är symboliskt. Jag är här nere och höjden, som jag absolut inte har någon skräck för är där uppe, jag kanske vill vara där uppe. Jag vet inte varför jag kallar det för lågskräck – det är ju inte direkt motsatsen till höjdskräck.
Men det ser så läskigt högt ut, fast nedifrån. Om en doktor skulle diagnostisera mig skulle det förmodligen bli något i stil med uppmärksamhestssjuk. Det kanske jag är? Fast jag gillar inte höga höjder nedifrån. Att stå där uppe och kolla ner har jag inga problem med. Jag får kämpa vidare - eh? Puss

Jag brukar absolut inte vara något för remixes på låtar, och inte heller så ofta något för mash-ups. Är du som jag kommer du ändra dig när du hört den här. Det är en mash-up mellan Nirvana och The Doors! Underbart! Det låter lite fel i början, men efter att ha lyssnat några gånger är det underbart. Smells Like Teen Spirit (i och för sig Nirvanas mest överskattade, men ändå bra!) och Love Me Two Times (en av The Doors bästa). Lyssna:



Här finns den för gratis nedladdning också.

Såhär i juletider
alla planer smider
På att klappar slå in
till familjen sin

Men den som ej vågar greppa törnet
Bör aldrig få hela rosen.

-Anne Brontë

The Clash – Straight To Hell

Mysigt låttips nu när alla är så insnöade (hehehe..) på julmusik. Låten har inte ett dugg med julen att göra, vilket gör den extra fin och viktig i dessa tider. Den har det sköna, gungiga, lugna Clash-soundet och behandlar ett ämne som är viktigare än julen: rasism. Det du! Vissa känner säkert igen början av låten, som M.I.A. har samplat. I en helt okej låt, som har liknande syfte som den är låten: våga påpeka att denna utanförskap som fortfarande finns kvar är fel. Paper planes (M.I.A.) är väl ett bevis på den förbättring som aldrig skett, på tjugofem år. Jag tycker i alla fall att det här är ett mycket fint ämne att skriva låtar på och att folk ska lyssna mer på Clash och mindre på julmusik.
Puss

Vem försöker du lura? Alla vet att skrivandet är - precis som skådespelet - ännu ett sätt att gömma sig för sig själv. Utvecklingen som ligger i att utveckla sig själv har inte utvecklats någonting de senaste femtio åren, vilket bara är positivt, för då står det redan skrivet hur vi ska utveckla oss. Om din förmåga att skriva utvecklas spelar det väl ingen roll vilken väg du tar dit? Du gör väl vad som helst för att utvecklas, bli bättre? Vad spelar det för roll vilken mask du gömmer dig bakom, och om masken på köpet växer? Förut kanske du bara gömde dig en kvart i veckan, nu kanske du gör det en kvart om dagen. Vad gör det? Mig gör det inget, men vem försöker du lura? Endast dig själv, det är dig själv du gömmer dig för. Gör vad du vill för att utveckla dina förmågor, men glöm inte bort att utveckla dig själv.

Mina höjdarkompisar gav mig en riktig höjdarjulklapp idag. Högt.

Den repade skivan som går dygnet runt är mitt liv
Fastän du hört alla låtar flera gånger om
stannar du

Finns det något vackrare än ett utomjordligt ting? Något man kan räkna med att se varje natt? Något som få har bestigit (fri tolkning)? Något som är utom vår räckvidd? Något som är så stort, men ändå så litet för ögat? Varje natt kan man vända sig till det och räkna med stöd.

Hon är mitt motgift mot vardagens gifter. Hon är den jag sitter vaken varje natt för. Hon har näst in till en oändlighet med beundrare, ändå pratar hon bara med mig. Vi pratar varje natt. Hon är så långt borta, men ack så nära hon är så fort solen har gått ner.

Idag skrev jag detta års sista prov. Detta betyder att jag har fritid. Fast nu låter jag

Du slog mig med häpnad
Du slog knut på min ryggrad

Du slog ett slag för oss och vänskapen
Du slog iväg mig likt en golfboll 

Du slog en kullerbytta med vårt förhållande
Du slog tillbaka det på rätt plats

Du slog in det och gav bort det
Du slog dubbla sexor och fick tillbaka det

Du slog mig
Men jag slog inte tillbaks

Varför är bättre komparativ till bra? 
All latin ger mig grammatikgranksningssyndromet
Det värsta blir bättre, men det behöver inte ens bli bra för det

Du som inte förstår, lyssna till Cornelis: 
Innan dess kanske det blir bättre, men bra lär det aldrig bli

Cornelis Vreeswijk – Ballad på en soptipp

Hemligt kanske inte är vad det är, men jag tänker ändå sända dig ett
meddelande. Har du någon gång haft den känslan av att allt du gör redan är 
taget? Stå upp för dig själv. Visa att du kan vara den de inte tror du vågar vara.
Om såna här motiverande och uppmanade redskap inte är något för dig så bör 
du nog sluta läsa här och nu. Varför? Annars tror jag ärligt inte att du
fattar vad allt det här egentligen handlar om. Är du den här fegisen bör du i alla fall sluta
kommentera andras brister och börja bearbeta dina egna. Först
då förstår du vad personen du trampar på och ser ner på känner. Han kanske kan,
med din hjälp också koma ur samma knipa som du satt i nyss. Skriv ner 
årtalet du kom ur knipan på en lapp, men se till att frysa in lappen så den inte slutar
som allt annat du inte tar hand om, nämligen sådant som endast 
flugornas okänsliga smak behagar. Du måste förmodligen lära känna dig innan din
herre. Han är inget utan att du vet vad du själv tror på. Vettet är inte något som
gavs till människan över en natt. Försök förstå det innan du nästa gång tar
ut allt över dem som inte läst det du har.

Du är som vädret
Ganska opålitlig,
varierande,
men varje dag unik

Vissa dagar älskar man dig

Underbar bild på Johnny Thunders och Iggy Pop

Jag har snurrat runt i den här ego-spiralen allt för länge nu. Jag har köpt böcker (speciellt böcker, jag har så jävla mycket böcker nu, hur ska jag hinna läsa allt? hur ska de få plats? De ligger i travar -och jag älskar det), skor, filmer till mig själv. Nu är det snart jul, och jag har enbart uppfyllt mina egna önskningar. Detta till kostnad av budgeten för julklappar. Nu får jag skärpa mig. Jag ska handla julklappar för allt jag har kvar (fast inte förrän den tjugotredje hehe...) och skapa julklapparna jag inte har råd med.
Låt skapandet flöda. 

Makt, kunskap, frihet

Patti Smith Group – Dancing Barefoot - Digitally Remastered 1996

"I would say that music is the easiest means in which to express, but since words are my talent, I must try to express clumsily in words what the pure music would have done better."

- William Faulkner

Det första jag skulle göra om undergången var här: Ta mig in till stan och handplocka kläder av den häftigare statusen. Pengar är inget problem då rädsla lär vara den nya valutan. När jag sedan står där med den tuffaste jackan i stan, och ser ner över alla redan dömda börjar min resa mot överlevnad. Om det är en levande döda-apokalyps så måste jag förstås införskaffa mig ett par vapen först. En sväng förbi Cervera för en rejäl kökskniv (som jag vet att jag ändå aldrig skulle lyckas använda mot det där livsfarliga lilla barnet... jag hatar halvsöta zombie-barn!).

Kökskniven blir väl förmodligen bara för syns skull, men för en riktigt badass syn. Sen tror jag en pepparsprej eller liknande skulle passa mig bra. Resten klarar jag med mina nävar (hehe). Sen måste jag bryta mig in på närmaste livsmedelsbutik för att tömma deras lager av Tictac, som jag stoppar i min fräna läderväska (inte äkta). I den har jag lite diverse, som min pepparsprej, min iPod, foton av alla jag höll kära innan helvetet bröt loss, lite småmynt, mitt anteckningsblock med penna och en tom flaska. Kniven (som jag inte kommer få harmfull användning för) hänger såklart i ett lika häftigt sidohölster. 

Tills solen speglas på mina teashades sover jag säkert i höga byggnader, av säkerhetskäl; då mörkret har lagt sig dansar de levande döda på Drottninggatan. Stadsbiblioteket är ett säkert kort, då byggnaden är i stort sätt ogenomträngbar och det finns gott om böcker (jag läser särskilt mycket post-apokalyptiskt nu av förklarliga skäl). Ändå försöker jag att variera och inte sova där varje natt, då de levande döda kanske rentav tar in mina vanor och vänder dem mot mig. Det är i alla fall det stället jag spenderar mest nätter en månad, och jag har tillochmed kopplat in min egen vinylspelare i deras högtalarsystem. Det gör att de nätter jag spenderar ensam har jag åtminstone Lennon/McCartney till mitt sällskap. Fast jag börjar tröttna på Please Please Me, måste ta mig bort till Vaxkupan och införskaffa en ny skiva.

Fördelen med en stad som Norrköping är spårvagnsspåren. Det tog mig två månader, men utav delar från spårvagnar och annat jag kommit över lyckades jag bygga min egen motordrivna dressin som glider perfekt i spåren. Sen har vi tätheten, behöver man något har man alltid nära till det. Det tar mig inte lång tid att hitta vad jag behöver. Tomma köpcenter är förövrigt hur kul som helst att leka av sig i. När man har all tid i världen är inte gränserna och tidsuppfattningen lika tydlig. Andra roliga aktiviteter i stan är att bryta sig in på Filmstan och kapa biografen. Sätt på valfri film som du just varit på Hemmakväll och fixat. Ett tips kan vara att sitta längst upp i biografen, då har du mer tid på dig att försvara dig om någon bryter sig in mitt i din film, och så ser du självklart mer av duken.

Om du har sällskap är alltid en parkour-dag/picknick på taken i industriområdet kul. Sällskap kan också medtas till Busfabriken (OBS, det är av okänd anledning inte ett dugg kul ensam). Annat som är kul med eller utan sällskap är en promenad genom valfritt bostadsområde i stan. Bryt dig in i obebodda lägenheter och plocka på dig allt nyttigt du hittar. Jag lyckades faktiskt komma över en användbar samling av anteckningar i undergångens tema och sisådär tio oöppnade paket Tictac. Det här är också det självklara valet när nöden kallar. Jag har en regel att aldrig använda en och samma toalett mer än fem gånger, samma sak gäller besök till lägenheter och i stort sett de flesta ställen (förutom mina favoritställen). 

Om någon skulle läsa det här hoppas jag att det är användbart för er. De här anteckningarna är skrivna gradvis under undergångens utveckling, då jag började en vecka efter utbrottet och dessa ord är skrivna cirkus ett år efter utbrottet. Läser du det här så är jag antingen död, eller så är du en paranoid jävel som tjuvkikat i mina anteckningar. Jag ser hopp om en ny framtid och värld. Mitt hetaste tips nu är att du ska försöka att inte leva ensam, hitta någon att tillsammans med jobba för en framtid. Om du ser denne som din arbetskompis, din själsfrände, bror, syster eller bästa vän spelar ingen större roll. Bara ni har varandras tillit och alltid täcker varandras ryggar så klarar ni er. Jag levde ensam i drygt ett halvår innan jag slog mig ihop med mina nuvarande kompisar, och vi fyra klarar allt fyra gånger så bra som jag gjorde innan. Minst. 

/ Can you guess? The Pythons

Lyssna på Lou Reed alternativt Velvet. Lyssna på Iggy/Stooges. Lyssna på David Bowie.

Åh du kära NT-läsare, ta dig en titt i fredagens tidning
Förutom dina favoriter, jo, alla har olika, i stor spridning
Ska du kolla in UngNTs sidor, var jag har en krönika
Puss

En legend föddes för trettio år sen
Dagen, den åttonde december
1980
En stjärna dog för trettio år sen
Legendstatus: musiker, fredskämpe
Sorgligt

Jag vågar säga att jag skulle ha trivts när 70-talet begav sig i New York, särskilt på CBGB: 


Talking Heads kör Psycho Killer live 1975, lägg märke till den underbara soundchecken i början. 


Ramones - Judy Is A Punk, 1974.

Idag kom jag över ett svarvitt superfynd. Ed Wood på begagnad DVD, ynkliga femtio kronor på Vaxkupan (som jag för övrigt hittat en perfekt julklapp till mig själv på; en Velvet & Nico-vinyl!). Senare på Akademibokhandeln lade jag in en beställning på Touching From a Distance. Killen i kassan hade inte bara bra stil på förnamn, utan han gillade också Joy Division. Han frågade om jag hört talats om den nya boxen, vilket jag inte hade, och vi kom båda fram till att ingen av oss skulle ha råd att införskaffa den.

Häromveckan fyndade jag också förresten; efter en kvart av mycket spännande sökande i ett antikvariat med en kär vän hittade jag 1984. Jag citerar min mor från när jag kom hem:
"1984 är riktigt tråkig, men du gjorde ändå ett bra köp, för, jag antar, att det är en sådan bok som ska läsas." Femtio riksdaler fick jag lägga på även denna. Ett par veckor innan det hittade jag Alfred Hitchcocks "Saboteur" för endast trettionio kronor. Jag skall fortsätta min resa genom kulturen, livet, som en fyndare (gulp, stundtals syndare?).

Ack vad allt vore hopplöst, utan dessa minnestillägg

Damien Rice – Rootless Tree

Pojken blickade ut över sin massiva skapelse och tänkte för sig själv:

Jag hittade en trasig spegel

Alla som har läst, eller också sett Fight Club känner igen:

"I am Jack's broken heart"
"I am Jack's smirking revenge"
"I am Jack's cold sweat"
"I am Jack's wasted life"
"I am Jack's complete lack of surprise"

Geniala små citat från Fight Club i alla fall, och som sagt så förstår du som läst boken innebörden och betydelsen av dem bättre än någon som inte har. Fight Club-fansidan på Facebook drog till med "I am Jack's...", för oss fans att fylla i. Roligt att komma på något eget, som jag också gjorde:

"I am Jack's eager need to create something of symbolic significance" 

I äkta Fight Club-anda, eller snarare Operation Mayhem-anda. Läs Fight Club. Eller se åtminstone filmen.

"Hate me or like me, just don't misunderstand me."