En spökstad

Alla människor inspireras. Vare sig det är din frisyr som är snarlik Oskar Linnros, riffet du påstår dig själv ha skapat men som faktiskt liknar Jimi Hendrix, så är det inte utan inspiration du har kommit hit. Alla inspireras. Vissa tydligare än andra, som självklart är lättare att upptäcka i den publika branschen, musiken till exempel. Och tro inte att han killen som aldrig sagt ett ord inte inspireras, tro mig det gör han; alla inspireras. 

Inspirationen är ett bra sätt att gömma sig ett tag. Tänkt dig att du drar över dig Harry Potters osynlighetsmantel för en stund. Du smyger fram och kollar på ett band som du verkligen gillar, som övar. De vet inte att du kollar, och du vet inte hur mycket du egentligen tar in. Nästa gång du övar med ditt band så har ni idétorka. Då sätter du på dig manteln igen, och inspireras. Kanske satte sig inspirationen i manteln, kanske var manteln helt oväsentlig i mitt lite suddiga (och magiska!) exempel. 

Jag vill gärna tro att jag själv inspireras av mina favoritmusiker (fast jag inte kan spela?) och författare, vilket ärligt talat är jävligt pretentiöst. Men visst har jag skrivit inspirerad av diverse låtar, men jag måste lära mig att leta djupare i dessa verser innan jag kan använda det klassiska "... har alltid varit en stor inspirationskälla för mig". Många ser nog sina inspirationskällor genom allt för prettotjocka glasögonglas. 

Jag har på senare tid börjat umgås med människor som verkligen inspirerar mig, förmodligen utan att jag vet det, och absolut utan att de märker det. Men när jag sitter här och skriver tar jag ofta på mig osynlighetsmanteln. Den, de hjälper mig. Jag har inte skrivit så mycket jag gjorde den senaste månaden på mycket länge, och det har helt enkelt med den brunnen av ren inspiration jag hittat att göra. 

Utan inspiration är inte människan mycket att ha, men vad kom först, människan eller inspirationen?


Trädet, som faktiskt växte av erfarenheter.