En spökstad

Trodde jag skulle behöva gå till Grekland, men tydligen ska jag bara till spansk mark och glamma. Jag tänker prata språk jag aldrig behärskat och dricka öl jag aldrig smakat. Jag har värmt upp med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, som, tack vare dess originalspråk, är det närmaste något spanskt jag kan komma.

Har stekt kokospanerad fisk som en boss. Grattis.

Vi läste satir utan att förstå ett ord. Vi nickade i ett alldeles för genomskinligt samförstånd. Egentligen var satiren så vass att vi skar tummen på var sida.

Jamie xx - Far Nearer

Har införskaffat mig en iPhone. Den fick namnet HAL 9000. 

Tillsammas tog vi klivet in i isgrottan. Vi halkade direkt och gled i full fart ner för en isad backe, hand i hand, båda på mage. Vi hamnade i en rätt mörk del av grottan och fick klara oss själva med vad vi hade på oss. Ljuset tog det inte lång tid förrän vi såg och det gick lika snabbt att förstå vilken fantastisk plats det här var. Igår upptäckte vi att ensamheten inte är något som råder i den här delen av grottan och att vi trivs med varandra, runt andra. Hade vi inte halkat in här tillsammas hade vi förmodligen frusit vid det här laget. Men jag känner mig otroligt varm.

För att inte klyscha till det som någon jävla modebloggerska, försöker jag maskera hur mycket av min tid skolan och diverse annat tar upp genom en finurlig metafor à la mig, men faller platt. Och ungefär här tar min självömkan et skrivlust slut. Och vansinne. Jag har börjat skriva igen, beklagligtvis inte här. Annat, av mer skön manér. Tillbaka till vansinne: Jag har fått för mig att jag vill läsa Knausgårds Min Kamp, bibeln och diverse filosofiska verk. Det var som när jag bestämde mig för att se alla Bergmans filmer. Knausgård har skrivit sex band och Bergman har regisserat uppåt femtio filmer. Jag har hittills sett tio, vilket jag i och för sig är rätt nöjd över, men att arbete sig igenom Min Kamp blir en utmaning. Nu: tillbaka till skolarbete, min process och förhoppningsvis lite fritid.

Henric de la Cour – Hank Solo Skriet – Glömska och åska Anna Ternheim – Solitary Move M83 – Midnight City Samling – Dra täcket över huvudet Tom Waits – Bad As Me Deportees – Islands & Shores

Du berättade för mig om hur våra hjärtan omedvetet vill slå i takt till rytmer vi hör. Pulsen slår nu i takt till mitt nyligen ärvda fickur. Du talade självklart om musik. Men är inte tickandet av något så föråldrat, fastän fortfarande funktionellt, musik - då vet jag inte vad. Det är ett av världens vackraste ljud. Det hörs hela tiden, men från tid till tid blir det så självklart i vår tillvaro att vi faktiskt måste anstränga oss för att höra det. Trots hur konstant musiken än är, tröttnar jag aldrig.

Jag börjar smått undra, i andan av Josef K., vems sida lagen faktiskt står på. Tydligen så är jag vid lag obligerad att lämna uppgifter om mig själv till Rävfällan (alias jag använder för att slippa vidare anklagelser). Jag förstår inte varför det är så bråttom, jag menar, inte kommer Rävfällan ha någon nytta av mina uppgifter, eller bli intresserad av mig. Rävlyan handlar ju trots allt om att bringa fram djuret inom sig, vilket jag starkt tar avstånd från. Visst är en stark barriär användbart, men inte en massa rävar som tränats att bita hårt. 
I alla fall fick jag idag påminnelse nummer två av Rävfällan. Det första brevet jag fick av dem skummade jag mest igenom för att sedan kasta. Bara genom att se på kuvertet insåg jag att det inte var något för mig. Sedan fick jag en påminnelse för några veckor sedan, som jag helt glömde bort att ens öppna. Och vad dimper ljudligt ner genom brevinkastet idag om inte påminnelse nummer två? Det kanske är dags att öppna och läsa nogrannt.

- Hur många freudianer krävs det för att byta en glödlampa?

Erinrar mig sista sommaren och hur vi dansade, packat bland folk, till Two Door Cinema Club. Jag i mina lortiga, tejpade skor - tur att de var bruna ursprungligen. Jag med vattenflaskan vi fyllt upp med vin i handen. Den som det nu för tiden är omöjligt att dricka vatten ur, utan att känna lite smak av den sista sommaren. Smak är sällan ett evigt minne, men här sitter den vita smaken tydligt kvar. Ni dansade, jag dansade. Jag gillar egentligen inte att dansa så värst mycket, men här hade jag inte kunnat tänka mig att göra något annat. Jag minns hur bristen på ordet fräsch, som ändå inte bär något större värde att uttalas, låg i luften. Och hur fantastiskt var inte det? Ingen brydde sig, det fanns knappast en 'fräsch' jävel där. Och fanns det en, så hade han snart dansat av sig det. Spirituosan gjorde sitt bland allt folk och vi dansade lyckliga.

Ibland får jag höra att jag tänker för ofta. Jag tror det grundar i att jag förlitar mig på uttrycket Cogito, ergo sum lite för mycket. Mitt behov av att finnas, inte ses och höras - det är en stor skillnad, kan vara aningen för stort. Men som alla andra icke gravt självdestruktiva människor har jag ett behov av att existera. Jag gillar att existera, därför tänker jag lite extra på allt. Jag tycker om Descartes, men drar det steget vidare: Jag gillar att finnas, alltså tänker jag mycket. Som det här till exempel - jag antar att jag tänker för ofta.

Ena sekunden regnade det inte, inte andra heller, men tredje slog det ner som om gudarna fallit djupt ner i den svarta gallans temperament. Vi stannade upp och frös till som två statyer. Redo... Det enda som skulle vara torrt efter vår vistelse i regnet var din hand i min och möjligtvis marken under våra skor... för rening.