En spökstad

Ni vet mycket väl vad som är min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu tänker jag inte dra det ens en tjugondel så långt som Lagerkvist gjort, men nog fan hemsöker känslan mig. Ibland känner jag den när jag tänker tillbaka på hur lite jag faktiskt åstadkommit med mitt liv, men mestadels när jag blickar framåt, kommer känslan krypande som en liten ficktjuv, på väg att beröva mig på mina drömmar. Känslan är en del av mig, från ett alldeles outforskat djup, men samtidigt hugger den mig i ryggen och skrattar åt mig: Vad ska du göra härnäst? Jag svarar som du alltid gjorde förut: Jag vet inte.

Ibland trånar jag efter ett eget ställe. Det är kvällar som denna, när min själ och kropp allena befolkar lägenheten, som framkallar det. Jag äter köttbullemackor på köksgolvet och lyssnar på jazz på högsta volym, för ingen kan säga åt mig att sänka. Jag kastar ut kuddar i hallen och lägger mig där och läser Dostojevskij, för jag stör inte en djävel. Jag hämtar även ut skrivmaskinen i hallen för ensamheten har satt fart på mitt skrivande igen! Eller möjligtvis det faktum att jag skrev en jävla bra uppsats om varför oansvariga föräldrar inte borde bringa barn till världen i morse. Fast friheten ikväll, när ingen stör sig på min högljuddhet eller förströelse och utspriddhet har faktiskt lyckats byta bläck i denna, metaforiskt talat, skrivmaskin.
Ja, tack och lov att han sa nämnde att det var en metafor, annars hade den djäveln tagit sig vatten över huvudet. Om man gillar att skriva är väl att kalla sig själv för skrivmaskin som att kalla sig för musiker för att man kan ett par ackord på gitarren. 
Tips: En icke-kommersiell biograf som avmonopoliserar filmlivet i vår stad litet håller på att resa sig. Gå dit.

Jag skriver "KOM IHÅG" på lappar
och tapeteserar mina väggar med dem

Hemligheterna jag i mitt huvud vaktar
är alldeles för dyrbara för att
ge plats åt egna minnen

"KOM IHÅG: vår första kyss"
"KOM IHÅG: son, 9, namn: John"
"KOM IHÅG: favoritfilm: Metropolis"
"KOM IHÅG: skostorlek 44"
"KOM IHÅG: ta din Risperidon varje dag. /Anna."

En skrivmaskin och en liten, liten flaska vin, en överraskning av fint folk och grattiskramar som skulle ha stoppat gemene mans dolk, ja dessa är bara några få ting tisdgen den tjugotredje augusti, min födelsedag numero arton hade att bjuda på. Jag ser fram emot resten av veckan snarare än resten av framtiden. Tack alla. Kyss

Om jag kunde rita serier skulle jag göra det och visa dem här. Men nu kan jag inte det. Istället får jag försöka uttrycka min måttligt sarkastiska humor i text. Och alla som någonsin läst vad jag skriver vet ju hur ypperligt det går. Sarkasm säljer nu för tiden och med tanke på hur bra det går för mig blir jag snart publicerad. Det känner jag på mig....okej, det är fult att ljuga; min låtsasvän Dug berättade det för mig. Han är rätt bra på att förutspå saker, men han använder det aldrig till något gott. För att gå tillbaka till huvudspåret, serier kontra text så är jag alltså snarare Robert Downey Jrs karaktär i Zodiac än Jake Gyllenhals. Ni som gillar film förstår. Så, medan ni går och tittar på den riktigt spännande Zodiac för att lära känna mig bättre, går jag och tränar på att teckna. Deal? Pussoar 

Sen vill jag komma hem och dricka Sangria i en park
och sjunga med Robert Smith om allt vi inte är

Klockan är 02.10 och jag ligger och läser en riktigt bra Kafka-novell. Boet heter den. Jag gillar Kafka. Han kan få in så mycket betydelser i så små miljöer. Jag kom precis på något av skapligt stor betydelse, här i mitt lilla rum. Om approximativt nio timmar sätter jag och ett par vänner kurs mot sydligare breddgrader (okej inte helt hundra på att det stämmer, mitt geografiska sinne är inte det bästa, men i alla fall mot Småland), nämligen till Emmaboda. Det som har skapligt stor betydelse är det att jag inte riktigt har packat än. Nu kan vara tiden för det. Jag får helt enkelt lägga Kafka åt sidan en kvart och roffa åt mig allt jag kan tänkas behöva. Det är ju inte som om jag kan sova ändå. Sånt som jag redan har förberett:

• musik för den nästan fyra timmar långa road-trippen

• hämtat upp en sovsäck ur den helt okej doftande källaren

• stoppat ner en Jägermeister-scarf jag fått av pappa i väskan

• tänkt ut vad för pålägg jag ska ha på mina  mackor inför road-trippen

• stoppat ner skrivblock och penna i väskan - ifall jag skulle komma på något riktigt bra där nere

Det är i stort sett allt jag gjort. Nu måste jag packa. Ha en riktigt bra vecka med er, det ska jag ha. Puss

Det jag menar är att jag hellre ser Den andalusiska hunden tre gånger om än Transformers eller Sagan om Ringen-filmerna. Jag tänkte avvara en statusuppdatering för att fråga 'tips på gamla, svartvita filmer som du blev extremt uttråkad när du såg', men kom på att det kan vara stötande för vissa, jag vill ju inte uppröra på det där sociala nätverket, det har jag ju min blogg till. Nu ska jag drömma och kalifornisering och packa min väska för en vecka fylld av sådant som inte är kaffe, duschar, sköna sänger, datorer eller böcker.

Egentligen vill jag inte se på action-filmer och spela skjut-spel med dig, men det vågar jag ju såklart inte säga, tänk hur det skulle såra dig. Jag vill inte se på fotbolls-matcher heller, det är bland det tråkigaste som finns, men det kan jag ju inte heller säga. Egentligen vill jag sitta under ett träd och läsa grekiska dramer. Jag har hittat en perfekt samling på Stadsbiblioteket. Det enda problemet är att den ligger nere i magasinet. Och dit kommer inte jag ner. Då måste jag be personalen om hjälp, och man framstår alltid så djävla pretentiös när man ber om något åt det hållet. En blick som säger "ska du läsa grekiska dramer?" anfaller och jag står där och ser ut som en pretentiös skit. "Eh ja...". Någon som har lust att låna "Det antika dramat. 1, Den fjättrade Prometevs ; Agamemnon / Aischylos. Antigone ; Konung Oidipus / Sofokles. Backantinnorna ; Medea / Euripides" åt mig?

Jag sitter på min säng och betraktar min bokhylla. Det sägs att skönheten ligger i betraktarens ögon, men jag tror att vilken betraktare som uppskattar litteratur skulle se samma skönhet i min bokhylla som jag gör. Bara tanken av hur många vackra ord som finns i alla böcker får mig att rysa till. Jag försöker föreställa mig varje ord som en enskild individ. Ord är mycket enklare att döma efter första anblicken än människor. Man framstår inte som fullt lika fördomsfull bara för att man ogillar ett ord efter att bara ha hört det en gång. Men på sätt och vis är man det. Man är dum om man dömer ett ord utan att ta reda på dess innebörd. En fördomsfull människa är dum på liknande sätt, då hen bestämmer sig för att inte vilja skapa sig en vidare uppfattning av en person efter första intrycket.

Att tänka på ord och fördomsfullhet har gjort mig väldigt sötsugen. Jag får för mig att vi har glass i frysen. Det finns alltid glass i frysen. I frysen hittar jag en Sandwich som jag tar med in i mitt rum. Jag sätter mig åter på sängen. Efter att ha öppnat glasspappret tar jag en tugga och inser att något saknas.
Musik. 
Det är vad som saknas. 
Jag har inte lyssnat på musik idag. Jag har läst ut näst intill en hel bok. Jag har sett en film. Jag har till och med druckit två koppar kaffe, men någon musik har jag inte lyssnat på. Jag plockar fram min iPod och sätter på Third Stone from the Sun med Jimi Hendrix. 
Och äter min glass. 
Det går snabbare att äta upp glassen än att lyssna på hela låten - förresten är det riskfyllt att leka finsmakare när man äter något som med största sannolikhet kommer att smälta om man väntar för länge.
Låter håller fortfarande på när jag går ut i köket för att släcka min törst, som glassen lämnat efter sig, med ett glas vatten. Himla bra skiva det där förresten. 
Are You Experienced?
Medan jag väntar på att vattnet i kranen ska bli snäppet kallare funderar jag över om just det är ett i-landsproblem - att få vänta tio sekunder för att få lagom kylt vatten. Det är det förmodligen. Medan jag dricker vattnet kommer I Don't Live Today på. Jag konstaterar ännu en gång att den här skivan är himla bra. Riktigt bra. Jag får för mig att rangordna låtarna. Det är svårt, men jag kommer fram till en mer eller mindre bra lista.

1. Hey Joe

Och sista lektionen med vår nutida konst- och kulturhistorie-lärare ställde vi oss faktiskt - allihop - upp på bänkarna. Inte för att han fått kängan eller så, bara för att tydligt markera för honom att han är en allas favorit. Ingen yttrade "Oh captain, my captain", tänka sig hur löjligt klyschigt det skulle ha blivit. Poesi är så mycket vackrare när orden ligger framför dig för egen tolkning, än uppläst, förutsatt att den inte, för tillfället, blir framförd av hen som diktat ihop alstret. Min beundran går ut till dem som vågar framföra sina egna ord, inte till några djävla marionetter.