En spökstad

Ni vet mycket väl vad som är min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu tänker jag inte dra det ens en tjugondel så långt som Lagerkvist gjort, men nog fan hemsöker känslan mig. Ibland känner jag den när jag tänker tillbaka på hur lite jag faktiskt åstadkommit med mitt liv, men mestadels när jag blickar framåt, kommer känslan krypande som en liten ficktjuv, på väg att beröva mig på mina drömmar. Känslan är en del av mig, från ett alldeles outforskat djup, men samtidigt hugger den mig i ryggen och skrattar åt mig: Vad ska du göra härnäst? Jag svarar som du alltid gjorde förut: Jag vet inte.