En spökstad

Ibland trånar jag efter ett eget ställe. Det är kvällar som denna, när min själ och kropp allena befolkar lägenheten, som framkallar det. Jag äter köttbullemackor på köksgolvet och lyssnar på jazz på högsta volym, för ingen kan säga åt mig att sänka. Jag kastar ut kuddar i hallen och lägger mig där och läser Dostojevskij, för jag stör inte en djävel. Jag hämtar även ut skrivmaskinen i hallen för ensamheten har satt fart på mitt skrivande igen! Eller möjligtvis det faktum att jag skrev en jävla bra uppsats om varför oansvariga föräldrar inte borde bringa barn till världen i morse. Fast friheten ikväll, när ingen stör sig på min högljuddhet eller förströelse och utspriddhet har faktiskt lyckats byta bläck i denna, metaforiskt talat, skrivmaskin.
Ja, tack och lov att han sa nämnde att det var en metafor, annars hade den djäveln tagit sig vatten över huvudet. Om man gillar att skriva är väl att kalla sig själv för skrivmaskin som att kalla sig för musiker för att man kan ett par ackord på gitarren. 
Tips: En icke-kommersiell biograf som avmonopoliserar filmlivet i vår stad litet håller på att resa sig. Gå dit.