En spökstad

Döden klär dig och det vet du, du som är så medveten. Men du är inte som andra. Du kan spela schack, men gillar det inte. Istället spelar du alfapet med döden och förlorar med flit. Varje ord du lägger är mer trotsigt än det tidigare. LIK. Inte ger det mycket poäng, men döden imponeras av din obefintliga rädsla för ordens mening. Att imponera på döden smeker din självkärhet likt siden och du bestämmer dig för att utmana ödet ytterligare, genom att se döden i ögonen. Gemene man hade inte sett något förutom det utblåsta vaxljusets förruttnelse, men du, du ser något helt annat. I dödens djupa ögon ser du inspirationen. Det som skulle släckt vem som helst, tänder istället något inom dig och du lägger på nytt, den här gången startens antites. BORTGÅNG. Ordet generar helt klart lite mer poäng än du väntat dig och ledningen är din. 

Antingen fuskar döden, eller så lyckas han få samma bokstäver på nytt. DUNK. Och en gång till. DUNK. Döden hör ljudet av dina hjärtslag och lägger ut dem på brädet. Det döden inte vet är att ditt hjärta dunkar i ultrarapid av upphetsning, inte av skräck. Plötsligt yttrar sig döden och du blir stel. "Som du vet är jag djävulens skatteindrivare. Och han har inget otalt med dig, din obetydliga hög av köttslamsor. Förstå att det här enbart är något jag gör för att fördriva min fritid. Du hade aldrig en chans att vinna, hur gärna jag än skulle ta med dig. Precis som djävulen så känt yttrat, så faller jag på delen 'av den kraft vars lott är: alltid vilja ont och alltid verkar gott.' Se så. Gå iväg och lev med dig. På återseende." Chockad och med besvikelse lever du.