En spökstad

Erinrar mig sista sommaren och hur vi dansade, packat bland folk, till Two Door Cinema Club. Jag i mina lortiga, tejpade skor - tur att de var bruna ursprungligen. Jag med vattenflaskan vi fyllt upp med vin i handen. Den som det nu för tiden är omöjligt att dricka vatten ur, utan att känna lite smak av den sista sommaren. Smak är sällan ett evigt minne, men här sitter den vita smaken tydligt kvar. Ni dansade, jag dansade. Jag gillar egentligen inte att dansa så värst mycket, men här hade jag inte kunnat tänka mig att göra något annat. Jag minns hur bristen på ordet fräsch, som ändå inte bär något större värde att uttalas, låg i luften. Och hur fantastiskt var inte det? Ingen brydde sig, det fanns knappast en 'fräsch' jävel där. Och fanns det en, så hade han snart dansat av sig det. Spirituosan gjorde sitt bland allt folk och vi dansade lyckliga.