En spökstad

Mister mysterisk man 
makaber metamorfos

There's a slight crack in my track of time
My lack of tolerance is playing tricks on me
My hair, fingernails are growing backwards
What year is it? For how long have I been lying here?
And, more importantly:
How long have you been lying to me?
All the answers lies in the past, 
which is the only place I'm not allowed to visit

"Att etablera sig", sa muraren, "är något att sträva efter". Detta sade han i takt med att han lade den sista tegelstenen. Bredvid, åt höger om den sista tegelstenen låg så stadigt tegelstenen av murarens familjelycka. Höger om denna låg tron och hoppets tegelsten. Hade han inte lagt den tegelstenen, hade förmodligen aldrig tanken om att lägga etableringens och familjelyckans tegelstenar slagit honom. En liten tegelsten, som han kände sig tvungen att klämma in i ett hörn var frihetens tegelsten - inspirerad av rasten han precis tagit (som självklart antändes av inspirationens egen tegelsten, en viktigt del av grunden). 
Den viktigaste delen av grunden till murarens livsverk var längtans tegelsten. Längtan murade i hans huvud upp, med hjälp av tankarnas cement, vad han med sitt liv ville åstadkomma. Det som gav honom idén att bli murare från första början får vi aldrig reda på. Man kan ju fundera. Han trodde inte på något, hade inget hopp om något, hade ingen familj till sitt stöd, ingen inspiration. Inte längtade han heller efter att bli murare.

När jag plötsligt dött vill jag bli tilldelad ett postumt namn. Helst ett extra mellannamn, kanske Winston eller Byron. Inte efter den Winston eller Byron du tänker på, Winston efter John Lennon (eller kanske Winston Smith?) och Byron efter James Dean. Inga politiska förebilder eller poeter här inte. Skulle inte något av dessa namn passa enligt mina arvingar, önskar jag mig något antikt eller romerskt.

• 'Märk hur vår skugga', speciellt Cornelis version (den långa)
• Att mitt hår växer i lockar, jag siktar på Tim Burton-frisyr
• Att skriva ett tal om James Dean - jag skall livnära mig på applåder, dela publiken likt Moses med sorgsna blickar och avsluta med någon sorts krasch-klimax
• KONSPIRATIONSTEORIER - speciellt den där månlandningen
• Punkassociationerna i namnet Piska mig hårt, även namnet de senare tog
• Att leka privatsnok i Palmefallet (PS. jag hatar deckare med undantag för Agatha Christie)
• Att drömma om att ligga i en hängmatta på Gotland och drömma ihop en roman
• Tanken på att påsklovet inte är allt för långt iväg
• Förhoppningar om att åka till Brighton snart
  
  

Jag förstår krabban som springer i sidled
Jag är lika, om inte i högre grad, feg
Då blicken min mött vad som väntar
Flyr benen mina fort åt annat håll

Jag föredrar fantasin om
genvägar i omvägen
På samma sätt föredrar jag
finten över tacklingen

Jag vill åka i Tidsmaskinen till 1984
och hälsa Du sköna nya värld välkommen

Efter det tar vi New York
under sjuttiotalets mitt

Sedan åker vi till 1927, håller mun
och ser Fritz Lang arbeta

Och vill den ta mig framåt i tiden
försvinner jag hellre ur tid och rum

Jag åker linbana högt
Ni är där nere,
tänker "vilken dåre"

Saken är den att
jag vill bara imponera
Ingen fara högt

Linbanan är säker
fast på en lina
stor kompakt vagn

Ert läge skriker fara
avvund, hat, ilskor

Är du min personliga Jesus?
Det verkar inte som du hör min bön
Bryr du dig verkligen?
Om du är min personliga Jesus,
varför lyckas jag aldrig?
Du verkar inte höra min bön!
Och din närvaro känns av,
fast på fel sätt

Jag känner mig ständigt övervakad
Snarare osäker än säker
Om du är min personliga Jesus,
varför lyckas jag aldrig?
Du verkar inte höra min bön!
Jag tror att ditt avstånd får mig
att känna mig bättre

Personligen tror jag inte du
gör något bättre
Jag tror jag behöver
större personlig sfär
Jesus må vara din persona
Men är du min personliga Jesus?

Visa mig vägen
till närmsta whiskybar 
Åh, fråga inte varför!

Ty om vi inte hittar
till närmsta whiskybar,
kommer vi att dö!

Att vissa personer ska vara så frågvisa
Du får tisdagarna med mig,
räcker inte de till?

För varje gång du ifrågasätter 
mina klipska, impulsiva idéer,
växer mitt agg

Nästa gång blir det bara
månen och jag!
Skåda min rygg, du är ute

I mina drömmar såg jag en kille, vars huvud blev mosat av ett piano. Så plötsligt. Bara huvudet, resten av kroppen förblev lika fin som stunden innan. Men inte huvudet. På mindre än en sekund blev det helt platt. Tänk dig, sekunden innan var det fyllt med spännande upplevelser, intressanta faktan, stora drömmar och fina känslor. Tänk dig vad han byggt upp där inne under hela sitt liv - som bara försvann på mindre än en sekund.

Han kanske var den där filosofen med svaren på hur vi skall stoppa världshungern. Eller så hade han kanske spenderat hela livet i skolan - fyllandes sitt från början blanka papper - stackaren. Upplysande, men onödigt om han aldrig fick chansen att använda kunskaperna han slukat. En känsla av hur ovärt allt faktiskt var kanske var det sista som blåste igenom honom.

Eller så var han kanske helt galen. En plågad själ instängd i en vacker, ung kropp. Väntades på det som han inte vågade göra själv. Han kanske kände en pust av lättnad i den sista sekunden. Riktigt synd i vilket fall som helst. Man kanske bör ta det försiktigare ute i livet? Till den grad att jag har någorlunda koll på var det flyger pianon räcker för mig.

Lyssnar på fin musik. The Divine Comedy - intressant namnt, inte sant? Boken med namnet har jag länge haft på min, någonlunda luddiga att läsa-lista. Den kommer att läsas, åtminstone innan jag dör - och jag har inga planer på att leva mycket längre än tjugofem. Sen fastnar jag säkert likt alla andra fiskar i trålarens nät, kallat 'livet'.

Jag är livrädd för att bli gammal, så att inte ha planerat för mer än ytterligare sju, åtta år är väl okej? För det finns väl inget värre en fördomsfulla, rynkiga, rasistiska, gamla tanter och farbröder med hörapparater och tussar till hår? Snälla gamlingar är fint, men är de bittra så är de hemska. 

I alla fall, The Divine Comedy. Stötte på veckans, nej månadens, bästa rim i deras låt Down In The Street Below:

Knocking back mojitos at the cocktail bar
Talking 'bout burritos and conceptual art

Jag älskar det! Underbart enkelt och roligt. The Divine Comedy är mysiga. Stötte på dem av en riktig slump: genom en spellista med låtar Nigel Godrich har producerat. Den innehåller bland andra Radiohead, Air, Beck och The Divine Comedy. Verkar som en fin kille. Nu tipsar jag i alla fall dig om dem. Lyssna på:

Note To Self
Neapolitan Girl
Les Jours Tristes (Instrumental)
Our Mutual Friend
Down In The Street Below
At The Indie Disco
The Complete Banker m.m.

Kramar och löften om att jag återkommer med mer fin musik

Vi missade förmodligen målingen för att vi aldrig gick igenom Sixtinska kapellet tillsammans. Målaren var självklart Michelangelo.
Fint. Kramar

Saknar dig. Du är vad som får mig att uppskatta snön.
Puss

Här sitter jag och längtar efter att kliva ut i ett liv utan kyla. Jag längtar efter det som kommer när snön töat. Efter påsklovet. Bekymmersfria sommarkvällar. Jag längtar så mycket att jag glömmer bort att uppskatta samtiden. Vad sägs om en gruppkram? Framtidsvisionerna, nuet, historian, du och jag?

Jag frågar varför den här meningen inte räknas som en fråga. Ingen svarar. Jag ser folk som inte bryr sig ett dugg om vad som händer. Att inte välja sida är också ett ställningstagande, det är ni medvetna om, eller hur? Du myser med rakhyvlar, eld och knivar. Jag upplyser dig om faran. Du välkomnar den med ett leende likt clownen i mina drömmar.

En fragil ballong var sluten runt oss. När jag såg ditt sanna leende, dina vassa tänder och röda näsa kom bekräftelsen för hur fragil vår ballong faktiskt var. Nu sitter vi i en taggbuske. Båda vet vi att ingen av oss talar i lösgörelsens öra och blir vi fast för alltid, har vi alltid våra skillnader att trösta oss med.

Fast i våra olikheter, likt det gamla paret på ett svartvitt foto. Från ramarnas insida får vi aldrig permission. Ditt helvete är och förblir mitt Atlantis.