En spökstad

I mina drömmar såg jag en kille, vars huvud blev mosat av ett piano. Så plötsligt. Bara huvudet, resten av kroppen förblev lika fin som stunden innan. Men inte huvudet. På mindre än en sekund blev det helt platt. Tänk dig, sekunden innan var det fyllt med spännande upplevelser, intressanta faktan, stora drömmar och fina känslor. Tänk dig vad han byggt upp där inne under hela sitt liv - som bara försvann på mindre än en sekund.

Han kanske var den där filosofen med svaren på hur vi skall stoppa världshungern. Eller så hade han kanske spenderat hela livet i skolan - fyllandes sitt från början blanka papper - stackaren. Upplysande, men onödigt om han aldrig fick chansen att använda kunskaperna han slukat. En känsla av hur ovärt allt faktiskt var kanske var det sista som blåste igenom honom.

Eller så var han kanske helt galen. En plågad själ instängd i en vacker, ung kropp. Väntades på det som han inte vågade göra själv. Han kanske kände en pust av lättnad i den sista sekunden. Riktigt synd i vilket fall som helst. Man kanske bör ta det försiktigare ute i livet? Till den grad att jag har någorlunda koll på var det flyger pianon räcker för mig.