Så tragiskt att det komiska kommer ikapp slutet

Dramernas genreindelning är egentligen rätt dålig. Man vill väl ändå inte veta innan om det man ser framför sig kommer ha ett tragiskt eller komiskt slut?

Flyg fula fluga för fan

Jag är kluven när det gäller flugor. Ibland kan de vara trevliga att bära runt halsen, men enbart i begränsade fall. De som man ska trä på en krok avskyr jag. De som flyger och surrar avskyr jag - det slutar ofta våldsamt, fast de är ungefär lika harmlösa som jag själv. De som man förväntas följa är väl förmodligen de värsta. Fluger suger.

Gymnasiet är ungdomsårens bästa tid

Ibland beundrar jag mig själv, över just vilket bra val jag gjorde när jag valde gymnasie och linje. Visst, ettan sög, med vissa undantag som går att komprimera ihop till två underbara personer och vissa trevliga lärare. Efter att ha svävat likt Ikaros genom över halva tvåan (ja, jag är fan rädd att jag är på väg för nära solen) har jag insett hur viktigt det är att när man som femtonåring försöker bestämma sig om vad man vill göra av sina tre kommande år!
Måste erkänna att min studieplan för år tre är nästintill älskvärd. Jag kommer att läsa: filosofi a, filmkunskap, staden och framtiden, psykologi a, religionskunskap a+b, litteratur och litteraturvetenskap (!), svenska c, förhoppningsvis engelska c och tyvärr naturkunskap b. Utanför min linje, eller främst inriktning så finns så mycket annat som bidrar till min lycka. Sen är väl frågan hur ljus framtiden för en vek kulturarbetar-aspirant är. Det gäller att tänka i lösningar redan innan man hamnat i problem. Fint. Pussch

En liten saga från helvetet

Runt dem elden brinner. Den borstar sina skälvande hårstrån och röken lyfter sin väg. Mitt i röken möts Herr Dömdtillevigplåga 19V och den unge pojken Dömdtillevigplåga 269S. Den vanliga inledaren i interaktioner likt denna är ”Vad är du dömd till evig plåga för?”. Självklart används denna, men eftersom Herr Dömdtillevigplåga 19V känner sig extra fin idag, i ett lite subtilare anförande:

– Vad har den späde herrn begått, som ments av Gud ego varit en sådan strong olydnad, att den gjort honom förtjänt av tidlös plågan?

– Åh. Tackar som frågar, tackar som frågar. Inget av allvarliga höjder. Jag är blott en simpel tjuv. Tio små pärlhalsband och ett försökt bankrån satte mig här. Inte kan väl det mäta sig med herrns ohyggliga bravader?

– Verkligen inte. Vilket straff satt ni på nu igen, sa ni?

– Jasså. Jag sitter här och trär ulltråd på en spinnrock. Inte blir det godkänt förrän jag spänt tråden tillräckligt hårt tills den gått av, och blir tvungen att trä på en ny tråd. Jag har en timmes rast om dagen, just nu, och permission en dag för varje månad som passerar.

– Det var det värsta! Inte ska väl vi ha samma straff? Jag, som var en riktig värsting under mina levnadsår våldtog en stackars flicka. Det är väl då värre än er stöld! Jag funderar på om det ens är en synd, är det?

– Jo, en synd är det allt. Men inte är den väl lika grov som din? Det här gör mig upprörd. Jag kräver vedergällning och ett mildare straff. Säg mig, varför är det såhär? Varför ska vi som begått brott på helt olika nivåer avtjäna samma straff?


ack


Ord under min markeringspenna

Det låter så jävla hardcore självupptaget att jag säga att jag inte har tid att skriva här, så jag säger så: Jag har inte tid att skriva här!
Förmodligen bara för ikväll och de senaste kvällarna, och faktumet att jag skriver det här är tämligen motsägelsefullt. Men det är kul att känna sig viktigt för en sekund. Så, jag har inte tid. Jag är upptagen. Jag har annat för mig.

När jag vill kvittra som en lärka

Fredagseftermiddagen släpade jag mig, verkligen, hem. En helt vanlig fredagseftermiddag i de flesta avseenden. Fast var jag, i ett läge som hemsökt mig ett par gånger de senaste månaderna - en sorts intig melankoli. Eftermiddagen var klämd mellan fördmiddagens ånger och lusten att ha världens lugnaste och bekvämaste fredagskväll.
Sakta gled jag först ner på stan för att köpa något litet (...det är tanken som räknas) till mor som fyller år idag. Grattis. Sakta gled jag vidare. Lycklig, men pank som jag är, lyckades jag skramla ihop tio enkronor. Med nostalgin svallande i hela kroppen, begav jag mig, upprymd som ett litet barn, till närmsta godisaffär. Sötsugen och nere går hand i hand.
Nostalgin låg i, när jag som barn samlade ihop de mynt jag kunde få tag på och gick för att köpa det godis jag hade råd med. För tio kronor fick man mycket mer för tio år sen. Nu fick jag en Plopp-chokladkaka (snacka om kulturell choklad...). Plopp har aldrig smakat så gott som den kakan gjorde. Sakta gled jag hemåt, ätandes min chokladkaka.   Fortfarande var jag lite inne i känslan av att vara ett barn, så jag gick och log (jag lyckades stänga av melakonlin briljant) och gled fram över isen, släpade fötterna och kände mig lagom nere på marken och mottaglig för sådant barn är. Jag kände mig allmänt bekymmersfri när jag gled fram genom vintern och lyssnade på Jónsi.
Väl hemma upptäckte jag att jag inte hade något att vara nere för. Jag avrundade kvällen med Jungfrukällan. Och åh. Jag insåg att min ångerkänsla bara var enbart en liten sticka av det stora träd av ånger Max von Sydows karaktär i filmen lutar sig emot. Jungfrukällan, se den. Riktigt starkt och fint av Bergman. Den förmedlar känslan. Intensivare än jag sett förut.

Därför att spillt hat har en mer pikant smak


Karma är en hora

Jo, så här är det: Idag blev jag upplyst om att karma är en hora. 'Vafalls?' var min spontana reaktion. Inte kunde väl detta påstående vara sant? Detta blåste självklart upp föreställningar i mitt huvud:
  • Hur mycket kostar karma/timme?
    och isåfall, är det värt det?
  • Vad gör man med karma?
  • Bör man skydda sig?
  • Finns det speciella karma-pimpar?
Jag kanske har missuppfattat det hela; men jag har alltid trott att karma var något de flesta ville slippa. Med det menar jag inte att prostituion är något positivt, men alla ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv och om det går till på ett schysst sätt så ser jag inget fel med det (förutom att det är äckligt och lite fegt). Är karma något för mig? Jag tror inte det, jag tar avstånd för att betala för karmans speciella tjänster, men jag respekterar karman, delvis.

Nu är det så att det finns en riktigt bra låt som jag avgudar men den är inte barntillåten så jag var tvungen att ändra lite i den för att posta den här, för att jag är så jävla pk.

I don't know just where I'm going
But I'm gonna try for the kingdom, if I can
'Cause it makes me feel like I'm a man
When I spin the wheels on my bike
And I'll tell ya, things aren't quite the same
When I'm rushing on the road
And I feel just like Jesus' son
And I guess that I just don't know
And I guess that I just don't know

I have made the big decision
I'm gonna try to nullify my life
'Cause when the speed begins to build
When my hair blows in the wind
When I'm trampling in on death
And you can't help me not, you guys
And all you sweet girls with all your sweet talk
You can all go take a walk
And I guess that I just don't know
And I guess that I just don't know

I wish that I was born a thousand years ago
I wish that I'd cycle round the world
On a great big tandem bike
Going from this land here to that
In a helmet and some gloves
Away from the big city
Where a man can not be free
Of all of the evils of this town
And of himself, and those around
Oh, and I guess that I just don't know
Oh, and I guess that I just don't know

Bicycling, be the death of me
Bicycling, it's my wife and it's my life
Because a simple little shift
Leads to more speed in my life
And then I'm better off than dead
Because when the speed begins to build
I really don't care anymore
About all the Jim-Jim's in this town
And all the politicians makin' busy sounds
And everybody puttin' everybody else down
And all the dead bodies piled up in mounds

'Cause when the speed begins to build
Then I really don't care anymore
Ah, when the speed is my delight
And that tempo is in my blood
Then thank God that I'm as good as dead
Then thank your God that I'm not aware
And thank God that I just don't care
And I guess I just don't know
And I guess I just don't know


Några visdomsord fyllda av tomhet

När du fått en gata uppkallad efter dig, då vet du att det är bäst att sluta. En spårvagn är att ta som en varning. Och förhoppningsvis är du redan död när boken om ditt liv, som senare blir ett filmmanus, publiceras.

Jag drömmer aldrig om annat än detta


akta dig, akta dig, akta dig för Sedgwick

Alla vet vad hon är, en typisk femme fatale. Hon lyfter enkelt upp dig, för att sedan sätta ner dig, docka. I hennes bok är du nummer fyrtioåtta, tro mig, då jag själv är fyrtiosju. Hon är Kirke i modern skepnad, så akta dig du. Hon svärjer vilken man hon än vill med sitt långa hår, talande ögon och förföriska röst.

Nu ska jag läsa Sapfo. Puss

Jag skriver skolarbeten som bäst om aftonen

Lyssnar på Chopin och fördjupar mig i nittonhundratalets arkitektur. Riktigt fin kombination. Jag har aldrig varit så mycket för arkitektur, ärligt talat är det den konstart jag föredrar minst, men; armerad betong, International Style, Villa Savoye och höghus har nått, för mig, högre höjder när jag grävt djupare i historian som ligger gömd under alla dessa byggnadsverk. 

P.S. Knappt fem veckor kvar till påsklovet! Jag längtar fortfarande något enormt. Storverk väntar.

Det gäller att erkänna dina defekter innan någon annan sniffar upp dem och skickar dig på hängning.

  • Ena dagen klankar jag ner på folk som inte böjer sig för normer, 
    andra dagen försöker jag slå så många normer på näsan som möjligt. 

  • Jag tycker ofta att religion är det mest imbecilla och löjligaste som finns, men ett tämligen intressant ämne och jag gillar att kalla mig själv agnostiker. 

  • Jag anser Ingmar Bergman vara den regissör jag håller av mest, ändå har jag inte erfarit, upplevt, skådat fler än sex av hans filmer, verk.

    ... att det inte finns fler punkter (punktlistor äger när man inte har någon tråd!) beror inte på att jag är själsligt perfekt förutom detta, om än nästan. Inte heller för att jag mår dåligt av att påpeka fel med mig, om något mår jag bättre av det, utan helt enkelt för att jag inte kommer på fler för tillfället. Men det här var kul och nyttigt, så fler lär det komma!

Polyfemos, jag utmanar dig

Nu ska jag fanimig utmana mig själv och läsa Odysséen. Godnatt. 

P.S. Åh, fantisera dig tillbaka till den tiden då svordomar var helt tabu. Du var en busig rebell om du svor i media. För fint.
Jag ska ge mig ut på en resa för att hitta vad som idag motsvarar detta, följ med mig? Vi ska bryta gränser. Fyfan vad hardcore.

Sju själsliga trånader i midnatten

Det är en så viljelös idé... och jag har tappat bort min mobil. Ring mig inte, kanske har någon snuskgubbe fått tag på den... och sådana gubbar skulle ge helt fel intryck av mig om du samtalade med dem i tron om att de var jag... och jag är riktigt trött borde börja sluta skriva nonsens nu... och jag hatar digitala klockor, tix och runda former är att föredra framför kantiga, töntiga, inprogrammerade siffror... 
Och kvällen i ära har jag upptäckt att Sonic Youth är så mycket mer än bara Goo och Daydream Nation... och jag som avskyr stämplar älskar att kalla mig själv 'kulturare'... det kanske inte riktigt är en stämpel...? Fick ett mejl med gratis Spotify Premium häromdagen, visst är jag tacksam, men vetifan om jag förtjänat det... nu kan jag i alla fall lyssna på vad jag vill på vägen till skolan... och jag slutar skriva (måste klämma in en 'puss på er' för att jag är så glad idag) NU

Jag blev beroende av något som egentligen inte är till för folk som jag ∞

Hej!
Hur förhåller sig livet för dig just nu? 
För mig är det en dans på rosens törn, men jag är skapligt snabbfotad. Ömma fötter har väl ingen gått hädan av? Jag har börjat förstå hur man påverkar livets raka linjer, får dem att bli vågiga. Nu surfar jag för fullt. Eller visst, jag har en huvudvärk bakom pannbenet som har varit återkommande de senaste veckorna, men annars blommar allt fullt ut.

Tankar jag tänkt idag

Att gå en dag utan att lyssna på min favoritmusik, eller upptäcka nytt jag gillar, är för mig som att på nedåttjack ligga på golvet i ett grått rum fyllt med surrande lysrör i taket. Det skulle skrämma skriket ur mig.

Små rum är bättre än stora. Väggar som pressar dig in mot en annan vägg av kött. Att älska utan väggar är som att blotta sig i pornografi. Små rum, men inte för små, det irriterar min måttliga klaustrofobi.

Jag skulle ge upp en hel del för att få vara musikjournalist i New York under mitten av sjuttiotalet, typ för Punk. Att intervjuva Lou Reed på CBGB's under sjuttiotalet skulle ju inte sitta helt fel.

Jag hittade ett tämligen avskärmat rum för några veckor sen. Det hyrs av Tage Danielsson och jag har besökt det flera gånger de senaste veckorna. Lånade två Tankar från roten-böcker idag. Det är med på min top-tio-rum-lista.

Should've, could've


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0