En spökstad

Fredagseftermiddagen släpade jag mig, verkligen, hem. En helt vanlig fredagseftermiddag i de flesta avseenden. Fast var jag, i ett läge som hemsökt mig ett par gånger de senaste månaderna - en sorts intig melankoli. Eftermiddagen var klämd mellan fördmiddagens ånger och lusten att ha världens lugnaste och bekvämaste fredagskväll.
Sakta gled jag först ner på stan för att köpa något litet (...det är tanken som räknas) till mor som fyller år idag. Grattis. Sakta gled jag vidare. Lycklig, men pank som jag är, lyckades jag skramla ihop tio enkronor. Med nostalgin svallande i hela kroppen, begav jag mig, upprymd som ett litet barn, till närmsta godisaffär. Sötsugen och nere går hand i hand.
Nostalgin låg i, när jag som barn samlade ihop de mynt jag kunde få tag på och gick för att köpa det godis jag hade råd med. För tio kronor fick man mycket mer för tio år sen. Nu fick jag en Plopp-chokladkaka (snacka om kulturell choklad...). Plopp har aldrig smakat så gott som den kakan gjorde. Sakta gled jag hemåt, ätandes min chokladkaka.   Fortfarande var jag lite inne i känslan av att vara ett barn, så jag gick och log (jag lyckades stänga av melakonlin briljant) och gled fram över isen, släpade fötterna och kände mig lagom nere på marken och mottaglig för sådant barn är. Jag kände mig allmänt bekymmersfri när jag gled fram genom vintern och lyssnade på Jónsi.
Väl hemma upptäckte jag att jag inte hade något att vara nere för. Jag avrundade kvällen med Jungfrukällan. Och åh. Jag insåg att min ångerkänsla bara var enbart en liten sticka av det stora träd av ånger Max von Sydows karaktär i filmen lutar sig emot. Jungfrukällan, se den. Riktigt starkt och fint av Bergman. Den förmedlar känslan. Intensivare än jag sett förut.