En spökstad

Saker är inte lätt nu för tiden. Att skriva en text som uppskattas är mycket svårare. Nu räcker det inte med en(eller ingen alls) baktanke eller idé bakom texten. Det finns sju faktorer att räkna in när du ska knappa ihop något:

1. Du måste räkna in humor. Lyckas du inte få det att rycka i mungiporna på läsaren har du ingen chans. Helst ska humorn beröra på ett seriöst sätt. Din läsare ska le, eller rentav skratta, för att sedan tänka ”oj, det stämmer verkligen!”.
2. Efter texten ska du ha en svartvit bild. Den ska föreställa en kulturellt betydelsefull person, med en cigg i handen eller i munnen. Den här punkten är lite suddig, då det också fungerar med ett slumpmässigt abstrakt konstverk eller helt enkelt bara en sofistikerad bild. Klokt citat av en kulturgubbe fungerar också.
3. Sen måste du ha ett varierat ordförråd. Personligen gillar jag att fylla ut mitt förjävliga ordförråd med svordomar och dylikt. Vissa gillar att använda sig av uttryck som ”typ”, ”såhär”, ”liksom” och ”alltså”. Det uppskattas inte skriftligt, man måste vara beredd att använda sig av uttryck som ”ekumenisk”, ”dekolletage”, ”blamage” eller ”kutym”.
4. Du måste börja vid födelsen och sluta vid döden. Du kan alltså inte utföra en Tarantino i textform. Inga röda trådar hit och dit, då tappar folk bort sig. En röd tråd.
5. Interpunktioner, som i de flesta fall skall följas av versaler. Självklart måste du också tänka på dispositionen. Ingen orkar läsa ett stycka på femhundra ord.
6. Allt har tyvärr i dagens samhälle blivit väldigt strikt. Antingen svart eller vitt. Väljer du att skriva subjektivt, måste du genomföra allt extremt subjektiv. Skriv inifrån. Har du utgått ifrån att vara objektiv så måste du vara det till sista ordet. Inga åsikter här inte, bara fakta. Det finns inget mellanläge för att bli uppskattad, antingen eller.
7. Inget storhetsvansinne. Tänk dig att den du skriver till är någon du evinnerligt respekterar. Typ Kungen, eller han som grundade SF.

Urets visare smeka timmen
då vi falla in i trans
över tolvans ömma lynne
hetsas ut i jävelns dans
när som var hettan stiga
kolen våra fötter glödga
ingen av oss kan då tiga
med satan dansa skråla gråta
alla i ett galet koma
kommer gud oss alls förlåta?

Jag och en vän läste en text tillsammans. Efter att vi båda läst, såg vi förvånade men med ett nöjt sinne på varandra.

– Jag förstår inte riktigt vad de talar om.

– Inte jag heller. Kanske det som är meningen?

– Det skulle väl kunna vara vad som helst som är jobbigt.

Vi hade inga, men samtidigt ett tjugotal aningar om vad det kunde röra sig om. Fega som vi var vågade vi inte gissa oss till handlingen, så som det ofta kan bli när flera olika tankar marscherar runt  i huvudet. Tänka sig pinsamheten som skulle kunna uppståom någon av oss analyserat något så heligt som detta fel.

– Spelar det någon roll vad det är de dricker? Har det något med saken att göra?

– Jag vet inte. Vad de dricker, intressanta iakttagelser av omgivningen och deras diskussion är nästan allt vi får. Det kan ha något med saken att göra.

– Jo, fast, jag vet inte. Har vi tänkt på några undermedvetna symboler?

– Jag tänker att bergens färg kan ha något med oskuldsfullhet att göra.

– Mycket rimligt. Jag tror det ligger något i att de är på en tågstation. Lite fast på en tågstation, med bara två val. Det norrgående tåget, eller det sydgående. Vi får ju inte veta vilket de tar…

– Okej, så de står inför ett dilemma. Som är svårt, så mycket har vi kommit fram till.

– Det känns som att resten borde falla självklart för oss. Eller så är det helt enkelt för svårt?

– Jo, ska vi ge upp för ikväll?

– Det låter som en god idé. God natt på dig. Den som löst det hela först av oss imorgon bjuder den andre på en öl, deal?

– Fint. God natt!

På vägen hem grubblade jag inte mycket mer över det. Inte heller var jag sur för att vi inte löst det. Jag tänkte däremot på hur fint det var skrivet. Handlingen som ligger någonstans mellan raderna är förmodligen väldigt känslig. När jag kom hem bestämde jag mig för att läsa den än en gång. Jag måste erkänna att ingen mer än vad vi tidigare kommit fram till spontant slog mig. Jag la mig för att sova.

Nästa morgon vaknade jag fortfarande ovetande. Men jag måste ha drömt något relaterat till texten. Eller så arbetar min hjärna på mystiska sätt. För det började gå upp lite för mig. Jag skumläste den en sista gång och insåg vad den handlade om. Så enkelt det var att se det mellan raderna, när man nu visste! Ölen skulle bli min ikväll. Jag var glad. Jag mådde bra. Inga fel här inte.