Sådant som görs allt för sällan nu för tiden
Pigan Brinner: En (någorlunda) nyproducerad svensk stumfilm
Igår på radion (försöker förgäves erinra mig vilken P-kanal det var) lyssnade jag till ett kultur-/filminslag där Bill Skarsgård intervjuades. Under intervjuens gång räknades de filmer han medverkat i upp. Jag drog snabbt slutsatsen att jag inte sett en enda film med honom i som jag gillat (däremot har jag under en längre tid varit sugen på att se Himlen är oskyldigt blå). Jag har hört talas om och sett trailers för både I rymden finns inga känslor och den nya Kronjuvelerna. Ska jag vara ärlig känns ingen av de så värst lockande.
Ett tema i intervjuen var vad han gjort innan han slog igenom. En kortfilm nämndes, där han spelade en Nosferatu-liknande tonåring i en stumfilm inspelad 2008. Jag kände direkt att det här var något som var tvunget att kollas upp. Kortfilmen, som jag fick reda på efter ett tags sökande, visade sig vara enbart tio minuter. Den är en, som många andra, film som visats på Göteborgsfilmfestival, för att sedan i stort sett försvinna i tomma intet. Men till slut hittade jag den.
På youtube finns den uppladdad. Det som från första början drog mig åt kortfilmens håll var just det att Bill Skarsgårds rollkaraktär skulle vara inspirerad av Nosferatu (som för övrigt kan vara en av de bästa stumfilmer som gjorts). Efter att ha sett filmen, som var helt underbar i sin helhet, måste jag snarare likna honom vid William the Bloody/Spike, när vi ändå är inne på vampyr-spåret. Låna tio minuter av er dyrbara tid till filmen och få er ett gott skratt!
Tidigare idag snubblade jag över vad som kan vara det bästa fotografiet någonsin taget
Någonstans jag vill återvända
Kom alldeles nyss på att jag har lyssnat på Amelie från Montmartre-soundtracket fler gånger än jag ens tänkt på att se filmen. Med tanke på alla lovord, musiken och vilken fantastisk plats Montmartre är, kanske det är dags att jag tar mig tid och ser filmen. Bisous
Cigarettes and chocolate milk
Intervju i ett sprucket timglas
Proppen i badkaret drogs ur och lika plötsligt som vattnet sögs ner, fann jag mig själv sugas in i en mystisk drömvärld. Virveln fick mig snabbt, eller sakta, att tappa uppfattning om tiden. Efter en kort, eller möjligtvis lång stund, svartnade allt. Eftersom min förmåga att uppskatta tiden gått och blivit obefintlig, kan jag återigen inte säga hur länge det var svart. Det kändes som en av de nätter när man vaknat utan att ha drömt ett uns. Vid uppvaknandet känns det som man precis fallit ner i sömn, fastän det egentligen runnit på sex-sju timmar. När jag vaknade upp (i vad jag var övertygad om då var en dröm) satt jag lutad mot en vägg på en tatamimatta. Genom iakttagelser av hela rummet anade jag, som verkligen inte är som barn i huset på området, att jag befann mig i ett rum i Japan. Åtminstone i ett rum enligt japansk design. Bredvid mig ser jag en liten och sedvanligt slemmig snigel sakta men säkert ta sig fram över tatamimattorna. En idé slår mig; genom att följa snigelns framfart kan jag få en mindre uppfattning om tiden.
När jag vänt huvudet ett antal gånger och tagit in hela rummet, vänder jag mig ner för att studera min nyfunna hjälpreda, och finner mig själv lurad av tiden än en gång. Snigeln har krupit längre än vad jag väntat mig. Jag följer spåret, som börjar precis bredvid mig. Den har krupit förbi mig, fortsatt i samma riktning säkert två och en halv meter, tagit sig upp för väggen (också den säkert två och en halv meter) och krupit ut några centimeter i taket. Jag försöker att inte se det som en förlust. Hoppet ska hållas uppe, jag ska kunna uppskatta tiden. Nu försöker jag att fokuserat iaktta enbart snigeln. Detta ter sig vara en aning ineffektivt, då det verkar som om snigeln känner av detta och slutar röra sig helt (eller helt enkelt så sakta att jag inte uppfattar det). Jag försöker med det här i vad som känns som en längre stund, åtminstone för mitt tålamod. Jag ger upp och vänder bort huvudet så att snigeln faller ur min synvinkel. Kanske ska det här hjälpa, tänker jag.
Lika chockad som sist blir jag när jag märker att snigeln är borta. Samma sak med dess slemmiga spår. Enda sedan jag vaknade upp och under hela tiden jag följt snigeln har jag lagt ner allt för mycket fokus på min tidsjakt, att jag glömt rummet. Det, till tidigare synes japanska rummet var inte längre vad det varit. Jag hade inte rört mig en centimeter och satt fortfarande lutad mot en vägg. Men nu var det en helt plötsligt en aningen kall kaklad vägg. Rummet jag befann mig i var lika stort som tidigare (kan jag, med min sneda uppfattning säga om det ena hände före det andra?), men nu i formen av ett litet badhus. Men inte som ett vanligt badhus. Istället för den där lite ljusblåa färgen som brukar klä väggarna, var allt kakel sterilt vitt. Två meter framför mig bredde en simbassäng ut sig från ena sidan av rummet till den andra, med ungefär en och en halv meters avstånd till väggarna på vardera sida. På vänster kortsida av bassängen sticker en trampolin fram. På den sitter något sorts djur. Jag måste faktiskt anstränga mig för att se att det är en sköldpadda. Sköldpaddan ser extremt sliten ut med många ärr och till och med ett par färska sår.
Innan jag ens tänker på att resa mig kryper den ut längs trampolinen och dyker handlöst ner i bassängen. Strax efter plasket sträcker jag lite på mig och ser att den börjat simma mot andra sidan av bassängen. Det går väldigt sakta, men jag kan åtminstone studera dens framfart utan att den stannar. Väl framme vid bassängens kant börjar den att klättra sig uppåt och med ett kattliknande ljud far den extremt snabbt (för att vara en sköldpadda...) upp ur bassängen. Kanske borde jag vara van vid överraskningar, men jag blir ändå chockad när sköldpaddan landar på golvet som en svart katt. Katten tar några smidiga steg och är snabbt framme vid mig. Den jamar och puttar på mig med huvudet, samtidigt som den rycker med huvudet mot en glasdörr nere i högra hörnet, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag reser mig upp för att följa den lilla katten mot dörren. Det är absolut inte långt till dörren, men jag hinner ändå känna att varje steg mot den blir tyngre än det tidigare. När jag vänder mig mot den förväntar jag mig att se vad som finns på andra sidan, men helt plötsligt är dörren jag trott vara av vanligt glas, nu av spegelglas. De tunga stegen hade undermedvetet förberett mig på en utmaning och nu när jag stod framför spegeln kändes den inte alltför svår.
Men... vad nu? Senast jag speglade mig (precis innan jag lade mig i badkaret) hade jag inte en enda rynka i ansiktet. Nu ser jag betydligt äldre ut, med flera rynkor i ansiktet. Skinnet bakom min haka hänger mer än vanligt, skäggstubbet har blivit grått och mitt hårfäste dragits upp några centimeter. Jag känner lite på ansiktet, vrider och vänder på mig. Är spegelns mål att skrämma mig har den lyckats, då min största rädsla faktiskt står framför mig. Jag gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att jag ser tydligt och lika oväntat som innan möter jag en ny spegelbild. Den som nu står framför mig är jag, när jag var sex år. Jag kommer så väl ihåg det här: Jag hade precis varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, så min ena kind var litet svullen. Glad som jag alltid var, stod jag gapande och studerade det röda tomrummet tanden lämnat efter sig. Jag petade lite i det, fastän jag visste att jag inte fick och fastän jag visste att det kändes lite obehagligt.
Jag drar mig för att gnugga mig i ögonen igen. Anledningen till att jag inte vågar är simpel. Jag känner att jag inte har den blekaste aning om åt vilket håll tiden löper. Tänk om jag gnuggar mig i ögonen igen och möter ett spädbarns blick. Eller, ännu värre: en blick som är äldre än den första jag mötte. Med tanke på hur illa jag reagerade på den, skulle en om möjligt äldre skrämma vettet ur mig. Och förresten, väntar jag mycket längre nu kommer förmodligen min pappa och skäller ut mig. Jag får nämligen absolut inte peta i munnen. Jag samlar mig och tar ett par djupa andetag. Eftersom jag inte har någon aning om vad som väntar i nästa rum, resonerar jag på det sätt att det kan vara något hemskt och då vill jag vara lugn och någorlunda förberedd. Efter några djupa andetag bestämmer jag mig för att jag är redo, öppnar dörren och tar ett kliv in i:
Ett avlångt rum med massa stressade människor, fyllt av kläder på hängare och sminkbord. Den person som ser ut att vara mest stressad i hela rummet spänner snabbt ögonen i mig och rusar mot mig. "Där är du! Var har du varit? Skit samma, jag vill inte veta! Vi har bråttom! H.M. väntar på dig! Vi går live om trettio sekunder, skynda dig in i studion!" Jag har ingen aning om varför, men jag lyckas klämma ur mig en dålig ursäkt, som hon förmodligen inte ens hör, när hon sätter fast en mygga i bröstfickan. "Jag var på toaletten..." Jag inser snabbt hur mesigt det låter och känner mig bra över att hon förmodligen inte hörde det. Samtidigt inser jag att jag har en bröstficka, tidigare har jag inte varit så värst utrustad i klädväg. Samtidigt som hon leder mig in i studion kollar jag mig i en av sminkspeglarna. Jag är klädd i full kostym och ser allmänt stiligare ut än vanligt, jag tror att jag är sisådär tio år äldre.
Jag tänker inte mycket mer på det, men nu börjar jag fundera på vem denne H.M. är. Personen i fråga sitter på andra sidan väggen och om några sekunder träffar jag förmodligen denne. Jag har redan listat ut att det är någon sorts talkshow/intervju/liknande som väntar, och att jag spelar en viktig roll i det hela. Längre har jag inte riktigt hunnit förstå när jag kliver in i studion, publiken jublar och någon sorts ledsång spelas. I soffan sitter två asiatiska män. En av de i sextioårsåldern och den andra i tjugofemårsåldern. Jag tänker tillbaka på det japanska rummet och av någon anledning antar jag att de är japaner. Det bekräftas när jag skakar hand med den äldre som säger "Konichiwa". Den yngre hälsar däremot på svenska; "Hej". Jag antar att den yngre är tolk. Samtidigt lägger sig pusselbitarna på plats. H.M., det japanska rummet, den svarta katten. Jag är här, utan manus eller någonting, för att intervjua självaste Haruki Murakami!
Eftersom jag inte längre tror att det är en dröm jag drömmer, utan snarare en dröm jag burit inuti mig under en lång tid som äntligen går i uppfyllelse, blir jag lite till mig. Jag tror inte det märks, för jag lyckas lugna ner mig i takt med att jag sätter mig i min stol, precis bredvid Mr. Murakami. Jag tappar snabbt förhoppningarna om att det ens är en dröm som går i uppfyllelse, då ett förlöjligande ljud spelas när jag sätter mig i stolen. De försvinner helt när han jag uppfattat som tolk vänder sig mot mig och säger "Välkommen till 'Vem kan intervjua Murakami?'! Jag antar att du vet varför du är här. Du har fem frågor på dig. Du ska försöka med det ingen lyckats, och kom ihåg att vi är inne i femtonde episoden av detta program, att väcka Mr. Murakamis intresse tillräckligt för att han ska svara på din fråga. Gör du det, väntar ett väldigt speciellt pris, som då Mr. Murakami själv presenterar för dig. Börja!"
Jag känner sjutusen rysningar ila genom min kropp. Jag har inget förberett. Och om jag skulle ha förberett, skulle jag självklart ha förberett i form av en riktig intervju. Så kan man ju inte precis tänka här. Jag börjar med något lätt: "Baserar du inslagen i dina böcker på dina egna upplevelser och drömmar?" Efter att tolken översatt börjar en klocka ticka högt och efter tio sekunder hörs ett förnedrande ljud. Jag tror jag förstår, om han inte svarar inom tio sekunder, är inte frågan tillräckligt intressant. Mr. Murakami ser faktiskt extremt ointresserad ut. Ajdå. "Spelar katterna någon betydande roll i dina romaner?" Inte visar han minsta lilla intresse för den frågan heller. Jag tar i längst inifrån hjärnan och får fram frågan "Skulle du bli glad om jag jämförde dig med David Lynch?", en fråga som faktiskt kom djupt inifrån, något jag tänkt på från tid till tid.
Det känns som att sekunderna och tickandet går allt saktare den här gången, efter att tolken översatt frågan. Jag kunde se på tolken att han blev imponerad av min fråga redan när jag ställde den och det ryckte lite i Mr. Murakami när han fick den översatt. Tick, tack, tick, tack. Jag ser hur Mr. Murakami vänder sig mot sin tolk och viskar något i hans öra. Mitt hjärta slår dubbla slag. Tolken öppnar munnen och säger: "Mr. Murakami är mycket nöjd med frågan och älskar att bli jämförd med David Lynch. Han är en av de få filmregissörer Mr. Murakami uppskattar. Mr. Murakami säger också att jämförelsen är väldigt bra, eftersom de båda strävar efter absurditet i sina verk, och gör det på ett vackert surrealistiskt sätt." Jag kan inte göra annat än att le. "Priset du vinner är att Mr. Murakami kommer att, tro det eller ej, intervjua dig! Detta ska han göra för att kunna basera en karaktär på dig i sin kommande roman. Ja, se också detta som ett lovord på en kommande roman."
Jag bugar och bockar åt både Mr. Murakami och hans tolk. I takt till publikens applåder leds jag ut ur studion, och ökar farten för varje steg, då jag känner att glädjetårarna inte är långt ifrån att bryta ut. Jag leds igenom en lång korridor med en massa irriterande lysrör. Jag går och går och går. Mitt i all min lycka inser jag att det jag senast upplevt måste varit närmare den verklighet jag letat efter, då jag åtminstone hade uppfattning om tiden - då jag kunde räkna ner tio sekunder. Jag känner tiden samtidigt som jag går, vilket jag gjort i ett par minuter nu. Till slut kommer jag fram till en dörr, som leder in i mitt eget badrum. När jag kliver in i mitt badrum har jag inga kläder på mig och är dyngsur. Jag tar en handduk runt mig och tänker över allt. Början av min upplevelse kändes alldeles för drömlik för att vara verklig, och slutet kändes alldeles för verkligt för att vara en dröm... Jag går ut och ser till min mobil, på vilken jag fått ett sms: "Kan du träffa Mr. Murakami den tjugoandre juli? Vi ordnar flygkonstnader och boende. Hör av dig snarast."
När jag vänt huvudet ett antal gånger och tagit in hela rummet, vänder jag mig ner för att studera min nyfunna hjälpreda, och finner mig själv lurad av tiden än en gång. Snigeln har krupit längre än vad jag väntat mig. Jag följer spåret, som börjar precis bredvid mig. Den har krupit förbi mig, fortsatt i samma riktning säkert två och en halv meter, tagit sig upp för väggen (också den säkert två och en halv meter) och krupit ut några centimeter i taket. Jag försöker att inte se det som en förlust. Hoppet ska hållas uppe, jag ska kunna uppskatta tiden. Nu försöker jag att fokuserat iaktta enbart snigeln. Detta ter sig vara en aning ineffektivt, då det verkar som om snigeln känner av detta och slutar röra sig helt (eller helt enkelt så sakta att jag inte uppfattar det). Jag försöker med det här i vad som känns som en längre stund, åtminstone för mitt tålamod. Jag ger upp och vänder bort huvudet så att snigeln faller ur min synvinkel. Kanske ska det här hjälpa, tänker jag.
Lika chockad som sist blir jag när jag märker att snigeln är borta. Samma sak med dess slemmiga spår. Enda sedan jag vaknade upp och under hela tiden jag följt snigeln har jag lagt ner allt för mycket fokus på min tidsjakt, att jag glömt rummet. Det, till tidigare synes japanska rummet var inte längre vad det varit. Jag hade inte rört mig en centimeter och satt fortfarande lutad mot en vägg. Men nu var det en helt plötsligt en aningen kall kaklad vägg. Rummet jag befann mig i var lika stort som tidigare (kan jag, med min sneda uppfattning säga om det ena hände före det andra?), men nu i formen av ett litet badhus. Men inte som ett vanligt badhus. Istället för den där lite ljusblåa färgen som brukar klä väggarna, var allt kakel sterilt vitt. Två meter framför mig bredde en simbassäng ut sig från ena sidan av rummet till den andra, med ungefär en och en halv meters avstånd till väggarna på vardera sida. På vänster kortsida av bassängen sticker en trampolin fram. På den sitter något sorts djur. Jag måste faktiskt anstränga mig för att se att det är en sköldpadda. Sköldpaddan ser extremt sliten ut med många ärr och till och med ett par färska sår.
Innan jag ens tänker på att resa mig kryper den ut längs trampolinen och dyker handlöst ner i bassängen. Strax efter plasket sträcker jag lite på mig och ser att den börjat simma mot andra sidan av bassängen. Det går väldigt sakta, men jag kan åtminstone studera dens framfart utan att den stannar. Väl framme vid bassängens kant börjar den att klättra sig uppåt och med ett kattliknande ljud far den extremt snabbt (för att vara en sköldpadda...) upp ur bassängen. Kanske borde jag vara van vid överraskningar, men jag blir ändå chockad när sköldpaddan landar på golvet som en svart katt. Katten tar några smidiga steg och är snabbt framme vid mig. Den jamar och puttar på mig med huvudet, samtidigt som den rycker med huvudet mot en glasdörr nere i högra hörnet, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag reser mig upp för att följa den lilla katten mot dörren. Det är absolut inte långt till dörren, men jag hinner ändå känna att varje steg mot den blir tyngre än det tidigare. När jag vänder mig mot den förväntar jag mig att se vad som finns på andra sidan, men helt plötsligt är dörren jag trott vara av vanligt glas, nu av spegelglas. De tunga stegen hade undermedvetet förberett mig på en utmaning och nu när jag stod framför spegeln kändes den inte alltför svår.
Men... vad nu? Senast jag speglade mig (precis innan jag lade mig i badkaret) hade jag inte en enda rynka i ansiktet. Nu ser jag betydligt äldre ut, med flera rynkor i ansiktet. Skinnet bakom min haka hänger mer än vanligt, skäggstubbet har blivit grått och mitt hårfäste dragits upp några centimeter. Jag känner lite på ansiktet, vrider och vänder på mig. Är spegelns mål att skrämma mig har den lyckats, då min största rädsla faktiskt står framför mig. Jag gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att jag ser tydligt och lika oväntat som innan möter jag en ny spegelbild. Den som nu står framför mig är jag, när jag var sex år. Jag kommer så väl ihåg det här: Jag hade precis varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, så min ena kind var litet svullen. Glad som jag alltid var, stod jag gapande och studerade det röda tomrummet tanden lämnat efter sig. Jag petade lite i det, fastän jag visste att jag inte fick och fastän jag visste att det kändes lite obehagligt.
Jag drar mig för att gnugga mig i ögonen igen. Anledningen till att jag inte vågar är simpel. Jag känner att jag inte har den blekaste aning om åt vilket håll tiden löper. Tänk om jag gnuggar mig i ögonen igen och möter ett spädbarns blick. Eller, ännu värre: en blick som är äldre än den första jag mötte. Med tanke på hur illa jag reagerade på den, skulle en om möjligt äldre skrämma vettet ur mig. Och förresten, väntar jag mycket längre nu kommer förmodligen min pappa och skäller ut mig. Jag får nämligen absolut inte peta i munnen. Jag samlar mig och tar ett par djupa andetag. Eftersom jag inte har någon aning om vad som väntar i nästa rum, resonerar jag på det sätt att det kan vara något hemskt och då vill jag vara lugn och någorlunda förberedd. Efter några djupa andetag bestämmer jag mig för att jag är redo, öppnar dörren och tar ett kliv in i:
Ett avlångt rum med massa stressade människor, fyllt av kläder på hängare och sminkbord. Den person som ser ut att vara mest stressad i hela rummet spänner snabbt ögonen i mig och rusar mot mig. "Där är du! Var har du varit? Skit samma, jag vill inte veta! Vi har bråttom! H.M. väntar på dig! Vi går live om trettio sekunder, skynda dig in i studion!" Jag har ingen aning om varför, men jag lyckas klämma ur mig en dålig ursäkt, som hon förmodligen inte ens hör, när hon sätter fast en mygga i bröstfickan. "Jag var på toaletten..." Jag inser snabbt hur mesigt det låter och känner mig bra över att hon förmodligen inte hörde det. Samtidigt inser jag att jag har en bröstficka, tidigare har jag inte varit så värst utrustad i klädväg. Samtidigt som hon leder mig in i studion kollar jag mig i en av sminkspeglarna. Jag är klädd i full kostym och ser allmänt stiligare ut än vanligt, jag tror att jag är sisådär tio år äldre.
Jag tänker inte mycket mer på det, men nu börjar jag fundera på vem denne H.M. är. Personen i fråga sitter på andra sidan väggen och om några sekunder träffar jag förmodligen denne. Jag har redan listat ut att det är någon sorts talkshow/intervju/liknande som väntar, och att jag spelar en viktig roll i det hela. Längre har jag inte riktigt hunnit förstå när jag kliver in i studion, publiken jublar och någon sorts ledsång spelas. I soffan sitter två asiatiska män. En av de i sextioårsåldern och den andra i tjugofemårsåldern. Jag tänker tillbaka på det japanska rummet och av någon anledning antar jag att de är japaner. Det bekräftas när jag skakar hand med den äldre som säger "Konichiwa". Den yngre hälsar däremot på svenska; "Hej". Jag antar att den yngre är tolk. Samtidigt lägger sig pusselbitarna på plats. H.M., det japanska rummet, den svarta katten. Jag är här, utan manus eller någonting, för att intervjua självaste Haruki Murakami!
Eftersom jag inte längre tror att det är en dröm jag drömmer, utan snarare en dröm jag burit inuti mig under en lång tid som äntligen går i uppfyllelse, blir jag lite till mig. Jag tror inte det märks, för jag lyckas lugna ner mig i takt med att jag sätter mig i min stol, precis bredvid Mr. Murakami. Jag tappar snabbt förhoppningarna om att det ens är en dröm som går i uppfyllelse, då ett förlöjligande ljud spelas när jag sätter mig i stolen. De försvinner helt när han jag uppfattat som tolk vänder sig mot mig och säger "Välkommen till 'Vem kan intervjua Murakami?'! Jag antar att du vet varför du är här. Du har fem frågor på dig. Du ska försöka med det ingen lyckats, och kom ihåg att vi är inne i femtonde episoden av detta program, att väcka Mr. Murakamis intresse tillräckligt för att han ska svara på din fråga. Gör du det, väntar ett väldigt speciellt pris, som då Mr. Murakami själv presenterar för dig. Börja!"
Jag känner sjutusen rysningar ila genom min kropp. Jag har inget förberett. Och om jag skulle ha förberett, skulle jag självklart ha förberett i form av en riktig intervju. Så kan man ju inte precis tänka här. Jag börjar med något lätt: "Baserar du inslagen i dina böcker på dina egna upplevelser och drömmar?" Efter att tolken översatt börjar en klocka ticka högt och efter tio sekunder hörs ett förnedrande ljud. Jag tror jag förstår, om han inte svarar inom tio sekunder, är inte frågan tillräckligt intressant. Mr. Murakami ser faktiskt extremt ointresserad ut. Ajdå. "Spelar katterna någon betydande roll i dina romaner?" Inte visar han minsta lilla intresse för den frågan heller. Jag tar i längst inifrån hjärnan och får fram frågan "Skulle du bli glad om jag jämförde dig med David Lynch?", en fråga som faktiskt kom djupt inifrån, något jag tänkt på från tid till tid.
Det känns som att sekunderna och tickandet går allt saktare den här gången, efter att tolken översatt frågan. Jag kunde se på tolken att han blev imponerad av min fråga redan när jag ställde den och det ryckte lite i Mr. Murakami när han fick den översatt. Tick, tack, tick, tack. Jag ser hur Mr. Murakami vänder sig mot sin tolk och viskar något i hans öra. Mitt hjärta slår dubbla slag. Tolken öppnar munnen och säger: "Mr. Murakami är mycket nöjd med frågan och älskar att bli jämförd med David Lynch. Han är en av de få filmregissörer Mr. Murakami uppskattar. Mr. Murakami säger också att jämförelsen är väldigt bra, eftersom de båda strävar efter absurditet i sina verk, och gör det på ett vackert surrealistiskt sätt." Jag kan inte göra annat än att le. "Priset du vinner är att Mr. Murakami kommer att, tro det eller ej, intervjua dig! Detta ska han göra för att kunna basera en karaktär på dig i sin kommande roman. Ja, se också detta som ett lovord på en kommande roman."
Jag bugar och bockar åt både Mr. Murakami och hans tolk. I takt till publikens applåder leds jag ut ur studion, och ökar farten för varje steg, då jag känner att glädjetårarna inte är långt ifrån att bryta ut. Jag leds igenom en lång korridor med en massa irriterande lysrör. Jag går och går och går. Mitt i all min lycka inser jag att det jag senast upplevt måste varit närmare den verklighet jag letat efter, då jag åtminstone hade uppfattning om tiden - då jag kunde räkna ner tio sekunder. Jag känner tiden samtidigt som jag går, vilket jag gjort i ett par minuter nu. Till slut kommer jag fram till en dörr, som leder in i mitt eget badrum. När jag kliver in i mitt badrum har jag inga kläder på mig och är dyngsur. Jag tar en handduk runt mig och tänker över allt. Början av min upplevelse kändes alldeles för drömlik för att vara verklig, och slutet kändes alldeles för verkligt för att vara en dröm... Jag går ut och ser till min mobil, på vilken jag fått ett sms: "Kan du träffa Mr. Murakami den tjugoandre juli? Vi ordnar flygkonstnader och boende. Hör av dig snarast."
Konsumera musik istället
Häftigaste FBI-gänget någonsin
David Lynch om Kyle MacLachlan: "What do we do together? I have a pretty good cappuccino machine, and anytime he gets the urge, he comes on over. We talk about the problems associated with getting a good cup of coffee."
Why you wanna look at me like that?
Önskar att jag skrivit som Afzelius
Mercédès, det är nitton år sedan
Jag slängdes i det fruktansvärda
Fängelset på klippön vid Marseille
Mercédès, i nitton år var min enda dröm
Att komma hem till dej
Mercédès, jag dömdes ohörd
Jag var oskyldig, jag kastades
I kryptan utan varje saklig grund
Mercédès, jag bar ett hat, det fanns en hämnd
Att kräva ut från första stund
Mercédès, jag hade gott om tid
I fängelset att noga memorera
Varje enskild oförrätt
Mercédès, på tio år hinner man lära
Skilja mellan fel och rätt
Mercédès, för nitton år sen
Var jag en yngling, jag var fattig
Jag var kärleksfull, en mycket enkel man
Mercédès, nu är jag adlig, jag är gentleman
Nu är jag elegant
....
Björn Afzelius - Edmond Dantè's nittonåriga dröm
Jag slängdes i det fruktansvärda
Fängelset på klippön vid Marseille
Mercédès, i nitton år var min enda dröm
Att komma hem till dej
Mercédès, jag dömdes ohörd
Jag var oskyldig, jag kastades
I kryptan utan varje saklig grund
Mercédès, jag bar ett hat, det fanns en hämnd
Att kräva ut från första stund
Mercédès, jag hade gott om tid
I fängelset att noga memorera
Varje enskild oförrätt
Mercédès, på tio år hinner man lära
Skilja mellan fel och rätt
Mercédès, för nitton år sen
Var jag en yngling, jag var fattig
Jag var kärleksfull, en mycket enkel man
Mercédès, nu är jag adlig, jag är gentleman
Nu är jag elegant
....
Björn Afzelius - Edmond Dantè's nittonåriga dröm
Min inbyggda försvarsmekanism satte mig På drift
Eftersom dessa flitigt omnämnda tillfällen i akt aldrig uppenbarar sig för mig, tar jag mig själv friheten att skapa ett eget tillfälle i akt och rekommendera en bok; Världens dåligaste språk av Fredrik Lindström. En perfekt handbok för språkintresserade, speciellt för oss som ofta tar oss själva på lite för stort allvar och gärna agerar språkpolizei.
zap, zap zap zap zap, zap zap zap zap, tårkanal
fjärrkontrollen upp och ner
sätter på vår tårkanal
det program vi alltid ser
är av våra känslors val
livets televisionsapparat
visar allt vi undvikit var dag
sätter på vår tårkanal
det program vi alltid ser
är av våra känslors val
livets televisionsapparat
visar allt vi undvikit var dag
massiva gräl, allt detta tjat
speglas i realistiska inslag
zapzapzapzap zapzapzapzapzap
speglas i realistiska inslag
zapzapzapzap zapzapzapzapzap
"It's Hep C, not Hypothetical C!"
hon ja
Gud bevare konungen, han är ingen människa
Jag vet att det här kommer att uppröra en större skara, och det är kanske just därför jag gör det: Knugen har skjutit sig själv i foten och får nu stå till svars. Som den fjättrade slav han fötts till har han vissa förpliktelser. Visst är det fint att han spenderar pengar på tjejer (för det var väl kvinnliga strippor han besökte?) som behöver lite extra, men, som jag förstått det, lever han på skattebetalarnas pengar. Jag ska inte vara alltför offensiv på den punkten, då skatt inte är något som står mig upp i halsen. Men att som mönsterregent använda skattebetalarnas pengar, till att för eget nöje titta på lättklädda flickor, känns som en idiotisk mönsterhandlig.
Undrar du vad jag menar med att mönsterkalla honom? Jo, se det så här: vår konung är ett av de största, om inte det största ansiktet utåt för Sverige. De mest extrema rojalister jag stött på använder att "kungen är vårt lands ansikte utåt" som argument till att bevara monarkin. Om detta är fallet, ska väl då vårt ansikte utåt vara ett utan läppstiftsmärken i pannan? Hetsa inte upp er, detta menar jag självklart metaforiskt talat. Tro inte heller att jag är på honom för att han går på strippklubbar, enbart för att han är kung. Se till det här exemplet: en fader som går på strippklubb är lika dålig förebild för sina barn, som kungen är för Sverige när han gör det.
Vissa, som jag inte tror är lika extrema rojalister, säger "men han är kung, låt honom göra som han vill". Att han är kung gör honom inte till någon sorts överperson, inte på minsta plan, förstå det. Kunga-titeln är enbart en symbolisk titel. Att han på något sätt skulle vara utvald av Gud, borde väl vara en tämligen förlegad teori, i dagens upplysta samhälle. Menar ni som använder argumentet "han är kung" att han ska få göra precis vad han vill, just för att "han är kung"? Visst behöver han inte stå till svars för lagen, men det handlar inte om det. Han behöver stå till svars för sitt, symboliskt sett, mindre värda folk.
Jag kan inte säga att jag någonsin haft något större förtroende för kungen, mest för att han är kung, men när detta kommit fram har det, om möjligt, sjunkit. Jag tror också att det här bara är toppen av isberget. Vår kung är säkert inblandad i så mycket mer. Att det kommer fram är en naturlig gång. Precis som det är naturligt för kungen att inviga byggnader och hålla tal, är det naturligt för journalister att gräva fram så mycket skit som möjligt om honom. Man kan se lite av en strateg i honom (kanske fyller han mer kvot än en patetisk symbol?), då han faktiskt hanterar skiten på ett riktigt snyggt sätt, men det är väl vad som förväntas av honom, för att någon sorts värdighet ska vara i behåll.
Tidigare kallade jag honom fjättrad slav, vilket jag tänkte gå in lite närmare på (jag hatar folk som slänger sig med saker de inte kan stå till svars för). Från den dagen att kungen föddes, föddes han till en slav. En slav under publikt beteende, media, yttrandefrihet, eller, för att vara ärlig, en slav under all frihet. Har han åsikter, är han partisk. Beter han sig på något sätt annorlunda vet hela landet det följande dag (möjligtvis ett problem för alla publika människor). Kanske är det inte konstigt att han ränner på strippklubbar när han begränsats så mycket som han gjort. Att ränna på strippklubbar är förresten inte idiotiskt av enbart honom, jag skulle vilja säga att det är det av alla människor som ränner på strippklubbar; se där, en personlig åsikt av starkare karaktär en kungen någon gång ens smakat på.
Varför? Jo, för att vårt land har något som kallas monarkism. Med jämna mellanrum väljs en person av nio miljoner ut för att representera Sverige. Den som väljs ut måste, med undantag, bära på ett speciellt blod. De gör ingen nytta, förutom att vara Sveriges ansikte utåt mot resten av världen. Monarkism är en politisk term, som förlorat all sin politiska innerbörd här i Sverige. Tur är väl det, då vi står som en starkt demokratisk stat. Förr hade kungarna makt, vilket bildade historia, men nu är vi mer civiliserade, och i stort sett alla kan påverka. Monarkin kan möjligtvis vara en fin symbol, men inte dagens regent.
Undrar du vad jag menar med att mönsterkalla honom? Jo, se det så här: vår konung är ett av de största, om inte det största ansiktet utåt för Sverige. De mest extrema rojalister jag stött på använder att "kungen är vårt lands ansikte utåt" som argument till att bevara monarkin. Om detta är fallet, ska väl då vårt ansikte utåt vara ett utan läppstiftsmärken i pannan? Hetsa inte upp er, detta menar jag självklart metaforiskt talat. Tro inte heller att jag är på honom för att han går på strippklubbar, enbart för att han är kung. Se till det här exemplet: en fader som går på strippklubb är lika dålig förebild för sina barn, som kungen är för Sverige när han gör det.
Vissa, som jag inte tror är lika extrema rojalister, säger "men han är kung, låt honom göra som han vill". Att han är kung gör honom inte till någon sorts överperson, inte på minsta plan, förstå det. Kunga-titeln är enbart en symbolisk titel. Att han på något sätt skulle vara utvald av Gud, borde väl vara en tämligen förlegad teori, i dagens upplysta samhälle. Menar ni som använder argumentet "han är kung" att han ska få göra precis vad han vill, just för att "han är kung"? Visst behöver han inte stå till svars för lagen, men det handlar inte om det. Han behöver stå till svars för sitt, symboliskt sett, mindre värda folk.
Jag kan inte säga att jag någonsin haft något större förtroende för kungen, mest för att han är kung, men när detta kommit fram har det, om möjligt, sjunkit. Jag tror också att det här bara är toppen av isberget. Vår kung är säkert inblandad i så mycket mer. Att det kommer fram är en naturlig gång. Precis som det är naturligt för kungen att inviga byggnader och hålla tal, är det naturligt för journalister att gräva fram så mycket skit som möjligt om honom. Man kan se lite av en strateg i honom (kanske fyller han mer kvot än en patetisk symbol?), då han faktiskt hanterar skiten på ett riktigt snyggt sätt, men det är väl vad som förväntas av honom, för att någon sorts värdighet ska vara i behåll.
Tidigare kallade jag honom fjättrad slav, vilket jag tänkte gå in lite närmare på (jag hatar folk som slänger sig med saker de inte kan stå till svars för). Från den dagen att kungen föddes, föddes han till en slav. En slav under publikt beteende, media, yttrandefrihet, eller, för att vara ärlig, en slav under all frihet. Har han åsikter, är han partisk. Beter han sig på något sätt annorlunda vet hela landet det följande dag (möjligtvis ett problem för alla publika människor). Kanske är det inte konstigt att han ränner på strippklubbar när han begränsats så mycket som han gjort. Att ränna på strippklubbar är förresten inte idiotiskt av enbart honom, jag skulle vilja säga att det är det av alla människor som ränner på strippklubbar; se där, en personlig åsikt av starkare karaktär en kungen någon gång ens smakat på.
Varför? Jo, för att vårt land har något som kallas monarkism. Med jämna mellanrum väljs en person av nio miljoner ut för att representera Sverige. Den som väljs ut måste, med undantag, bära på ett speciellt blod. De gör ingen nytta, förutom att vara Sveriges ansikte utåt mot resten av världen. Monarkism är en politisk term, som förlorat all sin politiska innerbörd här i Sverige. Tur är väl det, då vi står som en starkt demokratisk stat. Förr hade kungarna makt, vilket bildade historia, men nu är vi mer civiliserade, och i stort sett alla kan påverka. Monarkin kan möjligtvis vara en fin symbol, men inte dagens regent.
a hustle here, and a hustle there
Jag och min abstrakta ådra
Åskan ger mig huvudvärk, och jag var överlycklig över att ha hittat Faust - Eine deutsche Volkssage på Voddler. Fast lyckan smet ungefär lika snabbt som Mephisto uppenbarade sig. Jag älskar tysk stumfilm, men inte idag - inte utan undertexter. När texten är enbart på tyska (visst förstår jag det mesta... men men) och stiliga anfanger gestaltar varje bokstav, så klarar jag inte av att läsa (tillfoga åskans påverkan i min klagosång). Skall detta tolkas som ett tecken på att der Erzengel vill att jag ska läsa Faust innan jag ser denna film? För övrigt ser vi Gösta Ekman d.ä. som Faust och regissören är en av de två mästarna över tysk stumfilm; F.W. Murnau (Nosferatu, Sista skrattet). Den andra mästaren är självklart Fritz Lang.
Läser för övrigt Den unge Werthers lidande just nu. Herren behärskade (som tjugofemåring) i högsta grad konsten att levandegöra känslor; vackra eller hemska, som de verkligen upplevs. Än så länge har inte den unges lidanden utbrutit, men jag är säker på att jag kommer lida med honom. Hoppas innerligen, som jag tidigare nämnt, att det inte blir något klustersjälvmord. Men jag brukar se mig själv som en känslomässigt stark karaktär och jag har ju annat att tänka på än Lotte. På tal om inget fick jag för övrigt höra att jag har ett starkt kulturellt intresse och en abstrakt ådra, som motivering för högsta möjliga slutbetyg i både Nutida konst och Kulturhistoria. Gissa om jag blev glad. Pussss
Läser för övrigt Den unge Werthers lidande just nu. Herren behärskade (som tjugofemåring) i högsta grad konsten att levandegöra känslor; vackra eller hemska, som de verkligen upplevs. Än så länge har inte den unges lidanden utbrutit, men jag är säker på att jag kommer lida med honom. Hoppas innerligen, som jag tidigare nämnt, att det inte blir något klustersjälvmord. Men jag brukar se mig själv som en känslomässigt stark karaktär och jag har ju annat att tänka på än Lotte. På tal om inget fick jag för övrigt höra att jag har ett starkt kulturellt intresse och en abstrakt ådra, som motivering för högsta möjliga slutbetyg i både Nutida konst och Kulturhistoria. Gissa om jag blev glad. Pussss
Filmtipsch
Åh, summer wine
När magen tröstar efter något att smälta
Ständigt återkommande tanke om kvällen: "En macka skulle ju vara gott..."
Säg mig, är det tankar som denna som föder fetma? Annars ska jag nog...
Säg mig, är det tankar som denna som föder fetma? Annars ska jag nog...
Väsentlig Dylan
Jag är inte som alla andra töntar som klagar över Spotifys begränsnings-kupp. Självklart är jag annorlunda (möjligtvis bättre?). Fast det visste ni ju redan. Istället tänker jag klaga över Spotifys otillräckliga utbud. Visst fungerar det, nästintill duger, men vad är grejen med att de knappt har något av Bob Dylan? De har ju inte ens Blonde on Blonde. För lite mindre än ett år sedan skapade jag en maffig Bob Dylan-spellista som rullade rätt ofta på sena vardagskvällar.
Bob Dylanhuvudvärksdämpningsspotifyspellista gjorde succé till en början. Sedan, när den snurrat runt och dansats till på några av Sveriges största Dylan-fester, började Spotify helt plöstligt skära ner sitt utbud av denne en av världens största artister. Ni, som faktiskt tagit er tid att kolla in min spellista, har sett att den består av tjugofem låtar. Efter Spotifys lilla kupp (tveklöst riktad mot mig...) återstod enbart åtta låtar. Istället för att lyssna i Spotify vänder jag mig till Grooveshark och länkar några av det bästa de erbjuder:
Desolation Row
It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)
I Want You
Lay Lady Lay
You Belong To Me
Bob Dylanhuvudvärksdämpningsspotifyspellista gjorde succé till en början. Sedan, när den snurrat runt och dansats till på några av Sveriges största Dylan-fester, började Spotify helt plöstligt skära ner sitt utbud av denne en av världens största artister. Ni, som faktiskt tagit er tid att kolla in min spellista, har sett att den består av tjugofem låtar. Efter Spotifys lilla kupp (tveklöst riktad mot mig...) återstod enbart åtta låtar. Istället för att lyssna i Spotify vänder jag mig till Grooveshark och länkar några av det bästa de erbjuder:
Desolation Row
It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)
I Want You
Lay Lady Lay
You Belong To Me
Jag kan omöjligt gå in på ett antikvariat och komma ut tomhänt - svaghet bekräftad
Psycho killer, qu'est-ce que c'est
Och varje gång han talade om mösspåtagningen, trodde jag att han sa Mesopotamien
Måste få in rätt känsla för att kliva på tåget och skriva en historisk essä rörande nationalism och rasism. Jag har låtit uppgiften ligga och damma i ett par veckor för mycket; i övermorgon ska jag ha hunnit resonemera kring nationalism och rasism från ungefär Mesopotamien till dagens mösspåtagning.
Eller, ska jag vara ärlig så vet jag inte om det är varken rätt ställe att börja eller sluta på; slavsamhället jag kan se en viss rasism i, kanske de gamla mesopotamierna var alltför sofistikerade för, och studentmössorna är väl kanske inte precis vävda av några nationalistiska trådar. Jo, ja, mm. Pussss
Och vi som snackade om att bränna ner ett hus (måste bara visa)
Underbar cover
tja Goethe
Jag slog någon sorts spik i något, kokade lite och lånade Den unge Werthers lidande. Ska fan överleva Werther-effekten. Annars Goethe:
Ingen trädtopp röres
I skog;
Knappt en suck som höres
Vinden drog.
Fågeln i bo
Tiger i sofvande lundar.
Snart, tro mig, stundar
Ock för dig ro.
Inte boken jag om talar, men en makalöst målande, om än fattig på adjektiv, dikt. Nästan finare på tyska, men jag vet inte hur många av er som läser här kan tyska. Och jag vill absolut inte låta er förstöra den genom att översätta den i google translate eller dylikt och det här var den bästa översättningen jag kunde finna.
hyllning ja
Jag undrar...
... hur skadad man är av stadslivet när man misstar vackra fågelläten för sms-signaler.
Jag behöver sakta ner, och det illa kvickt
Funderar på vad som skulle kunna vara en kulturell asbest i metaforisk bemärkelse, samtidigt som jag gör mig själv besviken genom att dansa med mina obefintliga kunskaper inom filosofin. Får leta upp ett verk att kalla filosofisk asbest i metaforisk bemärkelse. Så mycket jag vet är ungefär att jag inte ska välja något postmodernistiskt. Se, obentliga kunskaper, får jag lov? Jag väntar på tips om filosofiska verk av kanske, en danslärare, i metaforisk bemärkelse.
ms
