En spökstad

Rob Fleming älskar Beatles. Jag älskar allt.

När man vaknar klockan tio på morgonen och någon frågar;
"Vill du ha kaffe?"

Oskar Linnros nya album i all ära. Men det här är helt genialiskt, underbart, fantastiskt, otroligt, romantiskt, älskvärt bra. Jag tror att jag kan säga att årets låt låter såhär. Än så länge tror jag. Det år så... ärligt. Att avslöja så mycket om sig själv i en solodebut - det gör alltså en solodebut. Yes! Han säljer inte sin historia, han skapar konst med den. Mina damer och herrar; Daniel Adams-Ray (andra halvan av Snook - den halvan som inte är den underbare Oskar Linnros):


http://danieladamsray.com/

Det finns musik som aldrig blir omodern, hur omodern den än är. Hur kan det gå ihop sig? Jo, musik som alltid går att vända sig till när det nya börjar bli tråkigt. Hur bra en ny skiva är kan den bli tråkig när man lyssnat på den i ett par veckor. Vad jag gör då är att lyssna på bland andra Beatles, Dylan, Velvet Underground/Lou Reed och David Bowie. Det visar bara på hur mycket bättre musiken var förut. Eller i alla fall var den bättre än det som jag lyssnar på som görs idag. Nej, ingen pik mot dagens musik... men så var det väl med allt? Det var bättre förr. 

Dit jag vill komma är i alla fall hit. Klicka där i fall du ibland känner att du tröttnar på den nyare musiken. Nu har inte jag samlat alla klassiker eller så, men mest det jag själv lyssnar på. Tack för att du läste. 

Jag hade aldrig haft ett ”riktigt” jobb förut. Visst, jag hade förvisso sommarjobbat ett par veckor sommaren innan. UngNT, avdelningen för ungdomsskribenter i Norrköpings Tidningar sökte i alla fall nya kandidater till hösten. Jag älskar att skriva, så varför inte göra det officiellt och få betalt för det? Du skulle skicka in ett mejl där du berättade lite om dig själv, vad du läser för något och även vad som gör dig upprörd. Vad valde jag då att berätta om mig själv? Jo, att jag går på De Geergymnasiet, börjar läsa SP kultur till hösten och att jag skriver för nöjes skull. Smart drag – då kommer de förhoppningsvis vilja veta mer om mig, tänkte jag. Avslöja aldrig för mycket direkt, lägg ut några schyssta bitar av dig själv som lockbete och när de nappar slänger du fram de riktiga godbitarna.

Vad skrev jag att jag läste då? Jo, tidningar på nätet i stort sätt dagligen; Aftonbladet och Expressen (förlåt mig). NT läser jag måndag-lördag i pappersformat.  Sen läser jag gärna romaner – helst sådana som blivit filmatiserade. Då får jag en bild att jämföra med min egen, helst en skicklig regissörs bild. OBS, jag hatar deckare. Ändå lånade jag med mig Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” hem över lovet från skolbiblioteket. Bland saker som gör mig upprörd nämnde jag fördomar, och babblade på om lite annat.

UngNT-redaktören tyckte att jag var tillräckligt intressant för att få komma på en intervju med honom. Trevligt. Jag och femton andra. Fem eller sex platser handlar det om. Jag var i alla fall en av de femton av fyrtio som var tillräckligt intressanta för att träffa personligen. Måste, måste göra ett bra första intryck. Första intrycket har jag hört många gånger är en av de absolut viktigaste sakerna. Jag får helt enkelt övar lite. Tack och hej.

Det gör ont att tänka på vissa saker. Det är som att tanken på er orsakar smärta i mitt huvud, samtidigt som tankar på er inte flyter på, utan börjar röra sig i slow motion. Det är inte ert fel. Det är inte mitt. Det bara blev så. 

När jag ser något jag förknippar med er uppenbarar sig en tår i mitt öga, samtidigt som smärtan hugger till i huvudet. Det är inte ert fel. Det är inte mitt. Det bara blev så.

Det är så synd att minnet av er förknippas med smärta i mitt huvud, för nu kommer mina instinkter försöka skjuta bort er. 

Men jag ska aldrig glömma er, jag lovar. Hur ont det än kommer göra ska jag alltid minnas er. För minnena och tankarna på er är en snärta värd att uthärda.