Pojken som talade till sin delfin
”Jag älskar dig inte bara för allt du är, även för allt du inte är” skrev han. Egentligen ville han skriva kärleksbubblande dikter om allt vad de upplevt och allt vad de hade att vänta, om blommor och fjärilar, om chokladaskar och ringar, men den meningen var allt han fick ner. Först förstod han inte ens vad han menade med orden hans skakiga handstil arbetat fram. Det var som att orden kommit utan att han ens tänkt. Han fantiserade ihop en teori men skrynklade ihop idén och kastade den i papperskorgen lika snabbt. Istället gick han och hällde upp ett glas vatten och hann bara dricka en klunk innan han insåg hur bra hans, tills då löjliga, teori faktiskt kunde vara.
”Jag hinner inte tänka på de ord mitt hjärta pumpar ut. Istället pulserar de genom kroppen i blodet och förs ut i min arm. Ut i min hand. Ut i mina fingertoppar. Orden styr min arm, min hand och mina fingertoppar som fattat en penna.” Han kände sig någorlunda nöjd över att ändå ha fått ihop några poetiska, om än simpla, meningar. Han såg bilden av boken han så många gånger föreställt framför sig i huvudet. Vägen tillbaka ser lång ut och han inser att han inte kommer komma någon vart utan vila. Nöjd över kvällens produktioner kastar han en sista blick ut genom fönstret över havets vågor innan han blåser ut ljusen och lägger sig.
Kommentarer
Trackback
