Från en synvinkel till en annan
Redan utanför hörs dragspel och bas. Jag kastar en sista blick på fullmånen, som lyser som om den vore av glas ikväll, innan jag kliver in på Öckerö loge. På golvet vid scenen dansar några få par denna sena timme. Ett par som särskilt fångar min uppmärksamhet är en mycket ung dam och en äldre herre. Det nästan glittrar om dem. Jag beger mig genast till baren för att fråga mig för om vilka dessa båda är.
Efter att ha fått ett glas whisky tillsammans med upplysningen om att det är herr Fredrik Åkare och lilla fröken (som bartendern så förtjusande kallar henne) Cecilia Lind tar jag diskret en stol och smyger den så nära dansgolvet det går. Det udda, men ack så vackra, paret är det enda kvar på dansgolvet. Cecilia Lind dansar med stängda ögon och herr Åkare är så fokuserad på att föra att jag enkelt skulle kunna ställa mig bredvid dem utan att få en reaktion. De dansar så tätt inpå varandra som man kan och Cecilia följer precis allt Fredrik gör.
Jag ser att hans läppar rör sig och att hon rodnar. Det är förståeligt, sett till det lilla jag lyckas snappa upp: "Vad du är vacker, Cecilia Lind." Helt plötsligt tystnar musiken och inte långt därefter också deras vackra rörelser. De ser på varandra och utan att behöva använda ord går de tillsammans för att hämta sina ytterrockar. Jag fångas av stunden och, kanske var det whiskyn, kastar mig ut efter dem. När jag fått på mig ytterrocken och hatten och kommit ut från baren, har de hunnit vandra sisådär tvåhundra meter tillsammans. Jag tar till stora steg och närmar mig fort, jag känner mig äventyrlig, som den undersökande reportern jag drömde om i unga år.
När jag inte är mer än tio meter bort stannar de plötsligt framför en grind. Jag smyger sakta upp bakom ett träd, bara ett par tre meter ifrån dem. Med tanke på hur tagna de är av varandra, skulle de aldrig, återigen, lägga märke till mig. "Nu vill jag bli kysst." Det är första gången jag lilla fröken Cecilia Linds mjuka silkesröst. Kanske är det till och med första gången herr Fredrik Åkare gör det också, då magin mellan dem inte verkar bestå i ord.
Men inte kan han väl göra det? Han är ju en gammal karl och hon bara ett barn! Återigen hör jag denna silkeslena röst: "Jag fyller snart sjutton." Så oskuldsfull. Hon är ju lika ren som en blomma, skygg som en hind!
Något så otroligt vackert tar vid och det känns som om hela timmar hinner fly. Jag kan svära på att jag hinner se stjärnora vandra över himmelen. Månen är ny och Fredrik är gammal, men det gör ingenting, för ikväll står det tydligt att kärlek är blind. Innan jag avlägsnar mig med tårar i ögonen hör jag denna silkeslena stämma en sista gång och jag får för mig att den mognat lite: "Åh, kyss mig igen."
Kommentarer
Trackback
