En spökstad

Sakta börjar lövet falla ner från trädet. Likt något som en gång varit.
Tiden är knapp till att lövet är ett av alla andra bortglömda tankar nere på marken, vissna och fula.
Tiden är knapp och jag har inte ens hunnit berätta vad jag alltid velat säga dig.
Tiden är knapp för att jag väntat, månad efter månad har jag sett lövet växa, utan minsta lilla tanke på att det skulle vissna om jag inte stoppade det.
Tiden är knapp för att jag såg det troligare att en blomma skulle slå ut på vårt löv, än att det skulle lossna och falla till marken.
Tiden är knapp och jag förstår att inget håller för evigt. Så fort ett sinne avdunstar från jordens yta, försvinner alla dess djupt gömda tankar och känslor.
Tiden är knapp och jag förstår att skriva ner precis allt är min sista räddning.