Inne på nyöppnade Pizza Hut i Norrköping:
Två arbetarklassmän i femtioårsåldern delar en dubbelpizza. De sitter i mitten av restaurangen. Båda har de efter en tvist med hårets gudinna åldrats in i flintskalligheten. De bär matchande arbetarjackor. Böjda över borden sitter de, deras blickar möts inte för en sekund. ”Gott.” ”Mm.” är det enda förutom små grymtanden som hörs från deras bord. De låter helt enkelt maten tysta mun.
På ena kortsidan av restaurangen finner vi två par på någon sorts dubbelmiddag. De är ”unga” fyrtioåringar. Männen sitter och skryter om sina glansdagar i Sveriges alla skidorter för kvinnorna, som sitter med varsitt glas vin. En av männen anser att trehundra kronor per person absolut inte är mycket för en onsdagsmiddag.
På restaurangens fria långsida sitter singelpappan i fyrtioårsåldern. Han sitter med sin iPhone i högsta hugg, när han inte har seriösa konversationer med sina sex- respektiver åttaåriga söner. De har precis varit på fotbollsträning, att döma efter träningskläderna och fotbollsskorna. När ungarna springer iväg för att fylla sina bägare med efterrättsglass tittar ser han ut genom fönstret med en olycklig blick, för att sedan återgå till sin iPhone.
På restaurangens upphöjning, nästan i mitten sitter ett gäng hipsterungdomar. Här äter de mest för att kunna synas – tyvärr faller deras försök platt då det inte är mycket folk här. De är högljudda och viftar med sina flaggor av stolthet som om det vore nationaldagen. Kanske är de gänget som avbetar alla nyöppnade restauranger i staden varje kväll i veckan? Inte kan man äta inne en onsdagskväll i alla fall!
I ett hörn, med utsikt över hela restaurangen sitter jag, min far och min bror. När man upplever en väntetid på trettio minuter för snabbmat hinner man göra sådana iakttagelser jag gjort. Trots pizzornas brist på storlek gillade jag dem – alla olika fräscha smaker och de underbart tjocka kanterna kompenserar. Mozzarella, kyckling, ananas, jalapeño och bacon var några av smaksättarna som klädde min pizza. De har fattat det där med hur man blandar smaker som höjer varandra. Att använda termen ”smakexplosion” känns klyschigt, men det var fan i mig en äkta smaklökarnas tillfredsställare.
Typ, ungefär, på tal om mannen med iphone. Vad är grejen med att människor man ser verkar så obekväma med att vara ensamma. Det är inte ofta man ser någon, låt oss säga, på ett fik som ser bekväm ut i sitt eget sällskap. Det är sällan jag ser någon som sitter och tar det lugnt och kanske tittar på de passerande människorna. Istället ska alla försöka se så upptagna ut som möjligt och frenetiskt knappa med mobiler och datorer, så att de andra, de passerade, inte ska tro att de är helt, helt lämnade och ensamma. Detta är synd tycker jag, att folk blir så stressade när de inte har något speciellt för sig.
Förlåt om du tycker det är skumt att jag skriver till dig, ja vet , det är lite konstigt. Jag vill bara säga att jag inte är en läskig stalker. Nej, jag tänker inte kidnappa dig.
Precis! Det är lite synd.
Haha jag tycker inte att det är ett dugg läskigt, snarare spännande och kul att ha en hemlig 'beundrare'!
