En spökstad

Du sitter på andra sidan bordet och skriker ut dina ord i viskningar till mig. Mitt på bordet, mellan oss, står en stor kopp kaffe. Kaffet är svart, lika svart som den natten vi för första gången såg varandra i ögonen. Ångan från kaffet svävar sakta uppåt, med stil. Dina skrikande viskningar för med sig lite os. Trots den starka, distinkta doften är oset, i kombination med dina ord, mer uppfriskande än en vind under en olidligt varm sommardag.
Dina ord lydde "varsin klunk tills botten av koppen syns". Varje klunk jag tog försökte jag göra mindre än den förra, så att stunden skulle vara så länge den kunde. Jag har ingen aning om hur du gjorde det, men jag förstår att du tänkte likt mig, för efter varje klunk du tagit fanns det mer kaffe än innan. För varje klunk du drack fann sig två nya i koppen. Jag hade ingen lust att förundra mig över dina konster just då, eftersom viljan för att stunden skulle vara längre var starkare än all världens arméer.