En spökstad

Jag trädde in i tiden och varvade den genom ett övermänskligt steg.
Jag öppnade mina slutna ögon och såg framtiden.
Den log mot mig. Jag log tillbaka. Jag tog ett steg tillbaka.
Väl i mitt presens kysste jag förutsättning att förutspå min lycka.
Jag gick i dem spår framtiden slutade i. Motgång.
Här, och jag ångrar att det inte var tidigare, insåg jag att framtiden inte finns skriven någonstans.
Vet jag vad som kommer att hända påverkar mina färgade val utfallet och det ändras.
Efter den insikten förstod jag att min framtidssyn inte var vad den verkade.
Den var endast en syn av fantasi. 
Framtiden påverkas av fantasin mer än vad fantasin påverkas av framtiden. 

Ärligt talat så är jag väldigt färgad, guld i mina ögon, av H.G. Wells för närvarande. Jag kom över Tidsmaskinen (ja, på svenska!) för någon månad sen på ett mysigt antikvariat. Den har jag inte läst än, men däremot har jag läst flera noveller och påbörjat The Invisible Man. Jag älskar mannen. Och hur de så fint uttrycker hans genre i förorden till Tidsmaskinen: vetenskapliga fabler. Uttrycket är fantastiskt! Han skriver väl inte fabler? tänker du. Nej, inte direkt. De syftar bland annat på det moraliska objektet i hans sagor, och hur han visar människans djuriska sidor i science fiction-form. Jag har aldrig gillat science fiction, varken i bok eller film-form. Men H.G. Wells ger det en sådan verklig form, som samtidigt är otroligt mycket mer intressant än någon annan åt samma håll.
Nu ska jag drömma drömmar om framtiden och plugga latin, tyska och svenska(!!!!). Puss


Ytterst tilltalande film-affisch för filmen jag ska se efter jag läst boken.