Tankar med ögonlock som sakta glider ihop
Den som springer tillräckligt fort kan med tur till och med undfly pesten. När hunden hälsade på mig ville jag springa, men jag sprang in i mig själv och skakade hand med vad som visade sig inte alls vara en best. Min mottaglighet har hela tiden legat på minus och den inte så kungliga kungens Cujo har förblindat mig. Jag har helt klart tagit min rädslas tjur vid hornen. Eller åtminstone gått ett par dussin steg i rätt vädersträck. Nu återstår bara fragment av detta och sedan min coulrofobi. Sedan kanske jag står resten av mitt liv utan rädsla - skulle inte det vara något?
Sedan borde jag umgås med fler av mina namnar. Enbart därför att en egoistisk sida av mig själv speglas när folk tilltalar mig vid mitt förnamn – vilket är en känsla av gottfinnande. Egoism är förmodligen beroendeframkallande, så jag ska inte kika alldeles för djupt ner i brunnen.
