En spökstad

Just nu ligger jag under min osynlighetsmantel och lyssnar på the Doors i ett par FETA stereohörlurar. Egentligen är det ingen osynlighetsmantel, utan en helt vanlig filt i en väldigt gäll färg. Men, så länge jag inte ser att någon ser mig (ser bara halva mig under filten, inte den vackra världen som ständigt är smältande mot skönare dagar utanför), så ser ingen mig, eller hur? Osynligt. Här ska jag ligga och lära mig livet genom musiken så länge som jag känner för det. Sedan ska jag plocka upp min nya må bra-bok Blåskägg och läsa. Rekommenderas. Kramar och peace.