En spökstad

Det känns som man är sådär lättast mottagbar för kritik när man låter sig själv känna sig lycklig för en stund. När man öppnar upp, och känner att "det här är underbart", då kan någonting kännas lika förjävligt. Av någon anledning så försöker jag väldigt ofta stänga av mitt öra för negativa ting. Inte just kritik, för det kan jag älska att få, men sånt som personer seriöst ledsna. Jag brukar inte ta åt mig av sånt. När jag gör det så känns det som att jag även lyckas blocka min förmåga att känna mig riktigt lycklig. Direkt när man känner att "nu är allt så härligt", då vill man öppna upp sig för lyckan. Vad händer då? Allt som man tryckt bort ett bra tag nu ramlar över en. Men jag kämpar på. Trevligt med sätt att känna sig lite bättre är att skriva ner sina kvällsfilosofier en fredagskväll.