Lite gladare
Hamnade i extas när jag fick redan på vem som illustrerat omslaget till min 1984. Förut var jag enbart stolt över att jag fyndat en av de tidigaste svenska översättningarna (1959) för bara tie riksdaler. En ironiskt nog tidlös berättelse i kollosalt estetiskt tilltalande omslag:
1984 års jubileums-utgåva (fundera på relationen Eksell-det omslaget)i all ära, men denna är oslagbar.
Slänger in några andra fantastiska illustrationer av min favorit-designer/-formgivare/-illustratör/-konstnär/-whateverorkalabels.
Sammanhang: bihang
Allt rinner så lätt ut i sanden när jag bara sätter pennan i handen för att skriva vet, en skapligt. Skaparprocessen försvinner, samt dess flöde, när mina händer inte längre skriver ner mitt eget öde. För visso får mitt eget flöde plats, men filtrerat genom teorier, syften, metoder, dispositioner och material som ofta är materiellt. Annars föredrar jag att jobba med abstrakta material, för vad jag har avlagt idag spelar bara roll om sex-sju år. Tanke: skulle jag låta bloggen rinna ut i sanden? Det trodde ni kanske redan att jag låtit den göra, men vipps fick jag reda på att man genom många filtreringsprocesser kan skapa glas av denna sand. Plötsligt kanske inte dessa teorier, syften, metoder, dispositioner och diverse material verkar så dumma? Det var trots allt väldigt länge sedan jag blåste ett vackert glas. Genom en viss metod jag jobbar fram nytt material att hälla mitt vin i. En av dessa metoder börjar funktionera till hösten, då jag och min glimmande nymf flyttar in i ett kollektiv. Jag hälsar språk välkomna ett par år och lägger littvet åt sidan en stund och hon hälsar den klassiska världen välkommen.
