RE:
Urets visare smeka timmen
då vi falla in i trans
över tolvans ömma lynne
hetsas ut i jävelns dans
när som var hettan stiga
kolen våra fötter glödga
ingen av oss kan då tiga
med satan dansa skråla gråta
alla i ett galet koma
kommer gud oss alls förlåta?
likt små myror runt vi hoppar
i blasfemiska ringar
ugnen slukar våra kroppar
där in satan tvingar oss
lågorna väver elden
vinkar säger ”kom och slåss”
Life is a cigarette / Cinder, ash and fire / Some smoke it in a hurry / Others savour it
Det var en mörk aprilafton, ändå var jag inte långt från svettsolkans lustar. Kanhända att yllen skyddade mig mot tidigare dagars bitande kyla, men värmen kretsade runt även inom mig. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars gick runt i öronen på mig. Suffragette City led mot sitt slut när jag inte hade mer än hundrafemtio meter till porten. Ett fint avslut på kvällen tänkte jag och förberedde mig för att tar ur hörlurarna ur öronen, men ändrar mig kvickt. Hur kunde jag glömma vilken låt som avslutar skivan? Direkt efter Suffragette City kommer den. Bowies hårda slag på gitarren i introt får mig att stanna upp.
Fortfarande varm, på väg att bli varmare. Hur kunde jag glömma bort Rock 'n' Roll Suicide? Jag förstår att låten fyller mig med än mer värme, jag är inte ensam när han sjunger. Ingen kan öppna en sång som Bowie öppnar denna. De första fyrtio sekunderna vet jag inte vad jag gör och inser samtidigt att dessa är de bästa första fyrtio sekunderna i alla låtar jag någonsin hört. Jag blir allt för varm och tar av mig jeansjackan.
Fortfarande varm, på väg att bli varmare. Hur kunde jag glömma bort Rock 'n' Roll Suicide? Jag förstår att låten fyller mig med än mer värme, jag är inte ensam när han sjunger. Ingen kan öppna en sång som Bowie öppnar denna. De första fyrtio sekunderna vet jag inte vad jag gör och inser samtidigt att dessa är de bästa första fyrtio sekunderna i alla låtar jag någonsin hört. Jag blir allt för varm och tar av mig jeansjackan.
Insikten som slår mig härnäst är att jag inte kan låta denna låt rinna iväg genom att gå upp i trappen utan att lyssna färdigt på den. Ett extra varv runt kvarteret mitt i natten skulle göra mig gott. Jag får höra hela låten i lugn och ro, samtidigt som jag kyler ner mig och låter stämman värma upp mig. Rock 'n' Roll Suicide fyller hålen av hopplöshet i mig och stampar och plattar till ytan. Det är nästan som att den sätter frön i jorden, bäddar för nytt hopp. Jag är inte ensam. Inte du heller. Lyssna så förstår du precis varför. Det finns anledningar till att ta en omväg hem. Låten är en och du är en genväg.
