En spökstad

Först och främst måste jag bara börja med att prisa den här filmen för dess foto. Helt klart en av dem mest estetiskt tilltalande filmer jag sett. Fastän filmens gråtonade infallsvinklar så bär den stora mängder färg, som man i och för sig inte ser genom fotot, utan snarare genom Bergmans ständigt slående dialoger (eller i denna films fall – oftast monologer) som kan berätta mer än en bok.

Filmens handling låter vid första åhörandet riktigt tråkig. En stum skådespelerska (ett av de värsta problemen för hennes yrkesklass…) vid namn Elisabeth Vogler, får hjälp av en alldeles för pratglad sjuksköterska, vid namn Alma, som på ytan är hennes motpol, då de båda flyttar ut till en stuga på en udde någonstans i det sommarvackra Sverige. Sjuksköterskan känner en ovanlig och oförklarlig beundran och dragning till skådespelerskan. På Elisabeths doktors (och Almas chef?) beordran spelar Alma med i Elisabeths skådespel. Deras vistelse är även att ses som en tillfriskningssemester, som de faktiskt spenderar i doktorns sommarstuga.

Jag kan inte undvika att jämföra filmen med senare verk (som jag sett tidigare än Persona). Att dra paralleller till boken Fight Club, och självklart – filmen, skulle vara farligt avslöjande för folk som inte upplevt något av dessa konstverk. Men jag kan säga att de spelar på liknande teman, fast på helt olika nivåer och i helt olika samhällen – vilket ger oss som sett/läst båda en mer nyanserad och verklighetstrogen insyn i det psykologiska dramat som spelar ut i de båda.

Sen finner jag liknelser i ännu en film jag vågar kalla konstverk: David Lynchs ”Mulholland Drive”. Båda huvudkaraktärerna är kvinnor, en som känt, skådespelerska. I båda filmerna har en av kvinnorna upplevt ett traumatiskt drama som chockat dem: den ena har i en bilkrasch förlorat minnet och den andra har, av skäl som studsar mellan Elisabeth och Alma och till slut avslöjas, blivit tillfälligt stum. Båda filmerna ger oss äventyr, om än på helt olika nivåer, som sammanflätar och samtidigt separerar dem känslomässigt. Ju närmare de kommer varandra, desto mer vill de dras ifrån varandra, likt motpoler.

Båda filmerna har det psykologiska innehållet där en av karaktärerna söker efter sin riktiga personlighet, även om det skildras mycket svagare men djupare i Persona. Mulholland Drive svävar ständigt utanför Bergmans någorlunda konkreta ramar, men även Persona lutar lite mot vad drömmar är gjorda av. Jag har läst någonstans (och såklart tappat källan…) att Lynch sagt sig ha varit inspirerad av Persona när han gjorde Mulholland Drive, vilket märks. För övrigt var Mulholland Drive planerad som TV-serie från början.

Fastän att Persona knappt har mer än två rollkaraktärer och att endast en av dessa talar, lever filmen, tack vare historierna och de djupa tankarna Bergman har placerat i hennes repliker, fotot och den mycket angenäma twisten, när en av karaktärerna till slut tar av sig masken av personlighetskris (persona är latin för mask) - som avslöjas på ett riktigt vackert visuellt sett, för dem som inte redan förstått. Det här är helt klart en av Bergmans bästa, om inte den bästa, filmer. Den är som mannens andra filmer väldigt enkelt svår. Något finns här för alla att förstå!