En spökstad

Har inte alla någon gång velat fly från vardagslivet? Om inte det så är det säkert något som kommer din väg. Ryan Bingman (George Clooney) gör det till sitt vardagsliv. Hans jobb är en besvikelse, förmodligen inte för honom själv, men för de som möter honom i hans yrke. Han har som jobb att avskeda folk. Nu är det helt irrelevant, men hur långt har världen gått om inte en chef kan sparka sina egna anställda? Handlar det om lathet? Handlar det om brist på mod? Handlar det om att inte kunna se besvikelsen i någon annans ögon? Det sista skulle jag inte tro i alla fall. Det säger jag för att rollen George Clooney spelar inte verkar ett dugg iskall, varken i eller utanför sitt jobb. Just den parten av hans jobb ser jag som den negativa delen. Det positiva med hans jobb är att han inte har något fast boende. Han bor på hotell hela tiden. Han flyger i första-klass hela tiden.

Visst kan det verka som helt oväsentliga saker för en familjefar. Det skulle inte vara passande att vara hemifrån så mycket som han är. Vid en viss punkt säger han hur många dagar han var hemifrån på ett år, jag tror det var runt 322 dagar. De dagar han spenderade i sin lilla lägenhet avskydde han. Han har knappt någon kontakt med sina systrar, men han blir inbjuden till sin lillasysters bröllop. På en av sina resor, när han sitter och tar en drink på hotellet en sen kväll stöter han på en kvinna. Hon gör samma sak som honom, förutom att hon inte sparkar folk (alltså den positiva delen gör hon, mer om hennes jobb tror jag inte mar får veta). De kommer fram till att de letar efter samma sak. En ”tillfällig” partner. När deras vägar korsas i jobbet får de ihop det. De vet inte mycket mer om varandra än vad de gör på sina jobb. Mer behöver inte sägas, det skulle förmodligen inte funka lika bra att vara ”tillfälliga” då.

Jag älskar den här filmen på många sätt. Ett sätt är när man själv får sätta sig in lite i hans roll; när han sparkar folk så sitter de i ”point of view” för oss tittare. Det kan inte vara världens enklaste sak att sparka någon, men jag tycker fortfarande inte att det ska behövas ett helt företag för att göra det åt folk. Musiken i den här filmen kan man inte gå miste om. Den träffar verkligen helt rätt. Sen håller han föredrag för människor. Han kör; ”tänk dig en ryggsäck på dina axlar, fyll den med alla relationer i ditt liv”. Det blir rätt tungt, det är det han vill bevisa. Han lever som han lär, han har inte många relationer i sitt liv. En ny relation är dock Nathalie, som försöker utveckla ett nytt system att sparka folk på. Han tar runt henne på en rundtur, för hon är ung och måste få se hur han gör det. Hennes system går ut på att man sparkar folk genom en webbkamera. Inte vet jag, men kan detta vara lite av en satir på att teknologin har gått för långt?

Det verkar i alla fall han tycka och försöker få henne att inse hur bra hans system funkar. Men att krossa någon annans drömmar är inte alltid så lätt. Man måste kunna sätta sig i deras sits. En gång lyckas han få till det riktigt bra. Han ifrågasätter om det jobbet verkligen var personen han sparkars dröm. Om du vet lite om vad personen egentligen hade för förhoppningar på sitt liv sitter du antagligen lite säkrare när du säger upp denne. Det finns i alla fall mycket att älska i den här filmen, för den stämmer verkligen. Med de orden och en bön till er att se filmen (och dela med er av era åsikter) lämnar jag er med en låt jag tycker passar till filmen: