En gång drömde jag att jag fick jobb på Rolling Stone
Det blåste mycket. Hösten är väl över? tänkte jag. Och så kom solen. Det kan väl knappast vara sommar? I ett par dagar kanske. Sen kom regnet. Och nu är våren här. Vår vår.
När jag inte gör någon nytta...
...så ligger jag på balkongen och drar nytta av värmen som ett äkta solens barn. Kanske med en bok i knät. Kanske med hörlurar i öronen. Jag bär definitivt stolt upp ett par pilotbrillor.
Att autofokusera med min kamera är som att försöka skriva med ett
brännbollsträ, ungefär
Att autofokusera med min kamera är som att försöka skriva med ett
brännbollsträ, ungefär
Den där jävla John
Har just läst ut "Jävla John". En jävla fin roman. En fiktiv berättelse om en av mina förebilder, en pop-idol för all del. John Lennon träffar en svenska, försöker smyga med ett förhållande med henne bakom Cynthias och hela världens rygg. Enligt Brian Epstein får detta inte komma ut. Det härliga med boken är att det här är en sanning i sig, som absolut är verklighetstrogen. Vi får följa the Beatles genom tiden samtidigt som förhållandet, som lider. Vi får en helt ny bild av John. Han är ett svartsjukt svin. Ja, med grova ord i alla fall.
Det är underbart att författaren (Eva Dozzi, detta är hennes debutroman) lyckas få allting att passa in så perfekt, som att till exempel Ticket to Ride, PS. I Love You och flera låtar är skrivna till/ med hjälp av svenskan (Katja, eller som John kallar henne - "Gotcha"). Senare löper boken in i den sorgliga händelsen med Mark Chapman. Berättelsen sträcker ut sig i nästan 20 år, med flera olika berättare. Vi har Katja, John, Brian, Sarah (det får du som läser boken veta) och även Mark Chapman har ett eget kapitel.
Jag älskade boken rätt igenom, speciellt slutet. Vilket underbart slut. Det visar hur ett svek kan vändas till kärlek och om det inte lyckas, till ångest. Boken kanske inte är något att läsa om man inte är liten av en Beatles-fanatiker, eller åtminstone Lennon-fanatiker.
(Kanske en överdrift, men Beatles, speciellt John och George är, har varit och kommer alltid att vara stora inspirationskällor för mig.)
Det är underbart att författaren (Eva Dozzi, detta är hennes debutroman) lyckas få allting att passa in så perfekt, som att till exempel Ticket to Ride, PS. I Love You och flera låtar är skrivna till/ med hjälp av svenskan (Katja, eller som John kallar henne - "Gotcha"). Senare löper boken in i den sorgliga händelsen med Mark Chapman. Berättelsen sträcker ut sig i nästan 20 år, med flera olika berättare. Vi har Katja, John, Brian, Sarah (det får du som läser boken veta) och även Mark Chapman har ett eget kapitel.
Jag älskade boken rätt igenom, speciellt slutet. Vilket underbart slut. Det visar hur ett svek kan vändas till kärlek och om det inte lyckas, till ångest. Boken kanske inte är något att läsa om man inte är liten av en Beatles-fanatiker, eller åtminstone Lennon-fanatiker.
(Kanske en överdrift, men Beatles, speciellt John och George är, har varit och kommer alltid att vara stora inspirationskällor för mig.)
